Jag är nu en av dom
Ni vet själva. Man har ett liv som är hektiskt. Du sitter på bussen, mellan tre jobb, fyra åtaganden och trettisex tvättningar och lunchmöten, du har bråttom. Det enda du gör om dagarna är att prata med folk. Ditt jobb går ju fan ut på det, att prata med olika människor dagarna i ända. Du drar igång ipoden, får en fri stund för dig själv. Så kommer en sån där gubbe eller tant fram. Och vill prata och tjöta.
Jag gillar inte klassindelning bland folk men denna typ av (oftast) äldre karaktär är antingen pensionär, arbetslös, jobbar hemma eller bara har, i ditt tycke, på tok för mycket fritid. Personen i fråga skämtar till det lite extra i kassan till Coop, skriver arga insändare i GP, pratar med främlingar om saker och ting som definitivt inte på något vis är relevant för stunden. En sån person. Som man suckar över. Jag har haft svårt för såna där. Nu är jag själv en av dom. Som ler lite extra mot en person på bussen i ett sånt där leende som säger "hej, jag vill ha kontakt, du verkar hyvens". Jag är överdrivet vidrigt social mot någon asiat i en närbutik när jag pantar burkar och säger saker i stil med "Ja, de säger ju att allt ska ske över internet numera. Dialoger, post, inte ens en riktig telefon ska man ha".
Jag är alltså gubben på bussen som vill prata med dig. Och diskutera vilken skillnad det var på Göran Perssons tid. Då jävlar hörrni, då var det ordning i vårt rike.
Imorgon åker jag en snabbis till Halmstad. Ovärdheten i ett nötskal.
Kommentarer
Trackback
