Mr Hostel?

En liten iaktagelse så här på söndagkvällen. Förra veckan satt jag på spårvagn 4 mot Mölndal på väg hem från nånting som vanligt. Det är ett jäkla pendlande framåt tillbaka hela tiden. Men det var inte det jag skulle belysa. På denna färd på spårvagnen frågar två till synes välmående damer i 40-årsåldern mig var Göteborgs Vandrarhem ligger. Jag svarar "Gå av där jag går av, så skall jag visa er". Tänkte inte så mycket mer på det egentligen. Sen gick det några dagar och historien upprepar sig. Denna gång, samma spårvagn, men en man runt min ålder som ställer samma fråga. Misstänker skarpt att han var norrländsk. Två gånger på mindre än en vecka! Varför frågar dom mig? Ren slump, troligen. Men se på fasen. Idag när jag åkte från Kviberg där jag varit för att kolla fotboll i förmiddags kommer en lång svart man och frågar mig var Kvibergs Vandrarhem ligger. Hur kommer det sig att alla som väljer att bo på vandrarhem och har svårt att hitta i denna stad envisas med att fråga mig? Slump? Jag ser ut som en sån där som bott på alla vandrarhem i stan, med tanke på mitt skägg? Eller blir jag smyghyllad i förväg när det snart är exakt ett år sen jag var på tågluff genom Europa och horade runt bland diverse hostels på vår kontinent? Inte vet jag, men jag tycker storyn platsar på bloggen.
Blev faktiskt en väldigt trevlig kväll igår. Både mina länkar till vänster (Näsström & Pettersson) har mer utförliga beskrivningar av en udda kväll. Men när alkoholen eskalerar bland vissa så får det vissa konsekvenser. Några värre än de andra. Det var hursomhelst kul. Jag gav mig på koskenkorva, det skulle jag inte gjort. Sovit flertalet timmar på dagen idag och slösat bort värdefull tid, som kunde lagts på plugg. Nytt försök snart! Lär ju inte kunna sova ändå.

Är jag synsk, förresten? Gjorde ett litet snabbt inlägg imorse inför den viktiga matchen mot Götaholm. Vid minst en poäng skulle vi vara klara för kval. Det blev...2-2. Underläge 2-0 i halvtid samtidigt som Croatia och Bergum körde över respektive motstånd och nu började kampen för att nå kvittering. Hela hösten är ett enda stort mörker för klubben jag tillhört på pappret under säsongen och spelet har inte imponerat. På nåt märkligt vänster lyckas vi till slut nå 2-2 efter en stark upphämtning. Först kvittering av Bif:s kanske bästa spelare för dagen, Allen, och sedan lyckas Mackan få till årets (och livets?) lyckoträff från dryga 30 meter och med kvarten kvar sitter den hyfsat bra i målvaktens högra kryss. Sinnes. Men ack så rättvist. Unnar knappast Croatia en kvalplats. Tack för det!
Nu väntar ett kval som jag inte alls vet hur det går till. Dubbelmöte? Mini-serie? I alla fall, min säsong är ännu inte över. Och det känns riktigt bra.

Imorgon: Halmstad! Precis som hela veckan. Ta tag i aaaaallt, är det enda som gäller. Ensam hemma ikväll dessutom (min flickvän åkte till Borås åter igen, mot min vilja. Määäh. Men hon kommer säkert tillbaka.)

Ursäktar det långa inlägget men ibland kan det också behövas...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0