Anthon Eriksson

Helt freaking unbelievable. Jag förstår aldrig hur jag tänker. Kommer nog aldrig att göra det heller. Det handlar om det där, ni vet. Tron på att jag kan mer än vad som är mänskligt och möjligt. Vara alla till lags. Den grejen. Fan då. Nu har jag gjort det igen och ännu en gång inser jag vilken dum grej det är. Jag jobbar natt nu. Gott så. Men sen att efter en natt med jobb, direkt åka till Hisingen, fixa ny telefon (nås efter lunch igen, testa!), döma två (!) matcher. En 2x30 och en 2x40. 14- och 15-åringar. Peanuts i både nivå och pengar. Men jag kände för det. Och frivillig-anmälde mig på båda matcherna. Dumdristigt. En lördag kväll där jag går och lägger mig tidigt. Fantastiskt. Jag är inte 18, längre. Definitivt ej.

Efter lunch, som sagt. Testa och ring mig då. Inget lovas, tekniken vinner ju alltid, som Mr Watts säger.

Jackie är hemma igen, förresten. Som jag saknat henne. Älskar att fortfarande ha den där pirrande känslan precis innan vi ska ses. Den håller i sig dag in och dag ut. När försvinner den? Gör den det alls? Och om den gör det kanske det är dags att lägga ner. Men just lägga ner, det ska vi inte göra. Hon är min. Basta.

460 riksdaler drar jag in på dessa två matcher. Under kommande säsong kastar vi om siffrorna och jag drar in 640. På en match. Men då är det seriespel. Och seniorfotboll, framförallt. Vi återkommer.