Anthon Eriksson

Igår var det så dags. Att med tunga ögon bege sig till Hisingen och ett återförenande med Gothia Cup-fältet igen. Dömde två ungdomsmatcher på Slätta Damm som båda var en rätt lagom start på säsongen. Matcherna slutade 7-1 och 0-4. Vilket innebär en lugn dag på jobbet. Det var fantastiskt kul att vara igång igen, dock kände jag att flåset inte riktigt är där (långt ifrån) och löpningarna hamnade jag oftast efter på. Tur att man numera är gammal i gamet och fixade matcherna med bravur. Det köttsår jag har i form av skoskav är inget du skämtar bort heller, direkt.

Ny match idag. Med BIF, dags att leverera. Derby hemma mot Björndammen.

Jag uppdaterade min status på Facebook igår. Ingenting konstigt med det, tänker ni. Nej, egentligen inte. Jag gör dock inte det så ofta. Dels är det ingen som uppenbart bryr sig. Och, jag vet att detta är lite grann som att kasta sten i glashus, men ändå. Så här är det. Jag är inget jättefan av statusuppdateringar, egentligen. De jag gillar och kan likea är de där som inte handlar om just nåt, iakttagelser från olika händelser och skeden, att man blivit pappa kanske, att du nån gång i veckan berättar vad du gör (så att man har koll) och så. Är du en sån där som uppdaterar status fler än en gång om dagen, ja, mer än en gång varannan dag, då är du en så kallad Facebook-hora. Inte jag som började använda mig av uttrycket och jag kan absolut se det råa i det. Hur som helst, det är ett självrunkeri utan dess like idag och bara det faktum att jag skriver en blogg om mina bravader och förehavanden är ett tecken på att jag är en del av det. Men så här är det, jag vet inte om jag bryr mig om du "checkade in" på Restaurang Viktoria igår natt. Jag vet faktiskt inte det. Så, chilla med uppdateringarna. Om du frågar mig. Eller nej, jag är fan lika nyfiken som alla andra. Men jag sneakar. Räkna inte med nån kommentar eller "like" bara.

Har ny mobil nu. Eller ny och ny. Fick låna morsans gamla. Precis. Min mammas gamla telefon. Då är den bannemig inte ny. Behold!