Anthon Eriksson

Det gnuggas symboliskt i ögonen för att visa att man inte riktigt tror på det. Det gapas likt en fågelholk i varje mun. Vad är på väg att hända? Är det sant? Ska han göra det? Vi går och lägger oss. Vaknar lördag morgon och frågar om och om igen. Är det verkligen sant? Ska du, på riktigt? Vi kan inte tro det förrän vi ser det. Du ljuger. Jag ljuger inte. Inte alls faktiskt. Vi ger lördagkvällen. Ännu inget. Dags att gå lägga sig och vänta in en söndag. Helt, totalt tomt. Inte en droppe what so ever.

Argumenten och lockelserna till trots så hålls faktiskt inställningen. Det här har inte hänt på år. Inte på dar. Månader. Minnet sviker när det skedde sist. Har det hänt sen 20 passerades? Söndag, nu äntligen dags att ta igen det då. Lockelsen går inte att stå emot. Eget initiativ, utan sällskap, alldeles ensam, för att stilla behovet. Vad som helst. Stilla ett behov som inte är sjukligt. Men väldigt nära inpå. Ännu en gång, ingenting. Lyckas snubben? Vad i självaste... han kanske är frisk?

Ja, jag vaknar upp på måndag morgon och det är inte en dröm. Inte något nyp i armen är överhuvudtaget nödvändigt. Anthon Eriksson lyckades. Helgen vecka 27 är blek. Jag ska snart ta mig igenom denna vita helg. Kan det månne vara början på ett nytt liv?