Anthon Eriksson -

Ännu en gång från ett tåg

Nu på väg hem från det kortare besöket i Stockholm och även här bjuder Statens Järnvägar på en storartad inledning. Vi kom ifrån huvudstaden knappa 20 minuter sent. Okej att skylla på Trafikverket när underhållet på våra järnvägar inte håller måttet men när vi från startpunkten är sena, då är ju förutsättningarna för att hålla tiden inte de bästa. Om vi säger så.

Men oj, hörrni. Vilken Stockholmstripp det blev. Allt började i Sundbyberg där jag på ensamt manér (så klart) vandrade mot nationalarenan, Råsunda. Ett kortare depåstopp på MAX (ja just det, LCHF är nedlagt av flera skäl) och sen hängde jag i en park, åt glass, kände av stämningen, kolla arenaområdet och noterade att, oj vilken fest här är! Mina grabbar från östgötska skogarna dök upp som jokrar mitt i bland kändisar som Stefan Andreasson, Håkan Mild, Thomas Nordahl, Peter Swärdh, Mathias Svensson, Michael Svensson, Sonny Karlsson och - Rasmus Elm. Just lille Elm delade jag tunnelbaneresa med sedermera. Ett fotbollsproffs som åker tunnelbana alltså. Den var högst oväntad. Minst sagt. Men säger kanske en del om hans fullständiga ödmjukhet. Vidrigt.

Matchen har ni själva sett, den var värd varenda hundralapp. Att se ett sånt svenskt spel är man inte direkt bortskämd med. Übergrymt, som tysken hade sagt. Efter match blev det ett omedelbart farväl till goda vännerna (vi ses för sällan), sen en kortare träff med svägerska Jenni och hennes solnait Ludde innan jag begav mig till gästvänlig bror för att spendera natten på Lidingö. Mange takk för det, som dansken hade sagt. Även tack till Bech som gav mig alternativ. Trevligt att hinna med ett besök hos brorsan så klart, även om övriga familjen var i sovläge de få timmar som spenderades där. Som Andréas sa, jag hann med tre kommuner på mindre än ett dygn; dessutom lyckades jag träffa en hel del folk på den korta tiden här. Mer t-bana och pendel denna morgon innan jag nu sitter på ett tåg mot ett hem som känns mer och mer fel. Så här: Jag fullkomligt älskar Stockholm. Och jag tror på fullaste allvar att jag är bosatt här någon gång i livet. Så får det bara bli. Jag åkte T-bana och hörde 08-tugget, och kände för att vara en del av det. Jag satt oberörd. Hela tempot, pulsen och staden i sig andas go känsla. Jag är en citykille, no doubt.

Ikväll ska min domarkarriär helt och hållet att avgöras. Det är jag inte redo att sätta på spel egentligen, men valet är obefintligt. Återkommer i just det ärendet.