Anthon Eriksson

Har ju skaffat sånt där gymkort nu. Och ja, det är precis så där tragiskt som ni ser framför er. Gjorde första insatsen i tisdags. En tragisk insats på motionsscykel med gym-idioter. Känner att jag är ganska vältränad ändå, för att efter 15 minuter inse det motsatta: Jävlar i min låda, vad detta sög i benen. Vinglar ut, ler diskret mot gymkombatanter och låtsas vara totalt oberörd.

Åter torsdag fill Fysiken. Ska vara med på gruppaktivitet. Fotboll, det är ju skoj. Tänker att här kan det väl inte vara någon vidare kvalitet. De flesta av oss är helt okända för varandra. 20 spelare. 19 karlar. 1 tjej. Tre lag, vårt lag, det orangea, börjar vila. Efter 8 minuters-matchen mellan lila och gult lag är det då vår tur. Ödmjuk som jag är väljer jag att sätta mig på bänken i början, för att sen gå in och DOMINERA. Hoppar in då, får bollen vid mittplan, sulfint, snubblar över mig själv drar med annan spelare i fallet, bollen studsar, friläge för gult lag - pang! 1-0 gult lag. Vad hände? Jag skulle ju dominera. Ingen i laget litar på mig, detta måste åtgärdas, tänker jag. Får bollen i bra läge, har världens chans att friställa medspelare men eftersom jag har tillslag som Zlatan utnyttjar jag det, ser hur det fullkomligt kommer att smälla i maskorna. Jag snubblar till, igen!, och bollen har knappt styrfart till gul målvakt. Hög boll, jag nickar med bakhuvudet. Friställer gul spelare. Boom, 0-3.

Och så fortsätter det så. Jag tappar boll, kippar efter andan, är överviktig och skäms över hur jävla dålig jag är. Sen händer det till slut, jag brottar mig igenom och får skottläge, felträff, men gör mål. Det är reducerat. 2-7. Jag jublar inte, för jag är så jävla cool och ingen annan har ju jublat över mål. Så jag knyter näven diskret. Inombords har jag aldrig varit lyckligare.

Det var ju en fruktansvärd idé det här egentligen. Detta med inomhusfotboll.