Anthon Eriksson

Kan nog liksom aldrig erinra mig om att jag någonsin tagit följande helg på allvar. Halloweenhelgen. Jag ylade om denna happening ifjol som ett hån gentemot den "riktiga" högtiden All Helgona, som jag abrupt fick veta är helgen efter. Förbaskat larv att det inte är samtidigt, egentligen. Men det har vi väl benat ut, nu?

Däremot har jag kommit fram till att Halloween absolut inte är något för mig. Att klä ut sig och gå på maskerad kan ju vara skoj, herregud vad många kreativa själar som kryper fram när det är dags. Men, känns det inte påklistrat? Och att klä ut sig är ju ett ganska barnsligt beteende. Men fine, vi gör det då. Men måste man lägga det på en viss helg om året? Gör det i...april eller något. I schlagertider, inte vet jag.

Sen är det ju det här med att amerikanisera alltsammans. Gud, varför gör vi det? Och att bli skrämda. Vad är grejen med det? Går vi igång på det, eller? Va? Gör du det, verkligen? Typ som att det vore värsta grejen. Ikväll när jag skulle iväg till jobbpass 2 skrämmer en pappa sin lilla lilla dotter så att hon skriker till, precis utanför lägenheten. Den som blir mest skrämd är - jag. Fy fan, vad jag hoppade till. Helt enkelt, lägg av! Ingen kan på allvar gilla att bli skrämd. Vad fan är det för fel på folk? (För övrigt har jag aldrig mått dåligt av en enda skräckfilm, jag har en sund distans till det där)