Anthon Eriksson

Jag har ända sedan jag började döma igen efter mitt uppehåll känt en klump i magen. Eller, inte klump kanske. Men ni vet, något har liksom inte stämt rent känslomässigt. Jag har funderat fram och tillbaka. Jag har haft dåliga matcher, och några riktigt usla men också några som har gått bra. Fast jag känner så här: Det är inte värt det längre. Och det rör sig mer och mer om en slutsats. Jag gillar inte att döma. Division 6 är tråkigt, utomordentligt tråkigt. Sista steget som ensamdomare, jag vet, men det är inte värt det. Mycket tid går åt, jag har ingen fritid och ingen tid för reflektion till annat. Som jag ju gillar. Det sväljer mitt liv. Att få skit hit och dit som domare är inget som är avgörande för beslutet även om fredagens match ju var en katastrof. Helt klart. Less på det. På er, jävla fotbollsspelare i Division 6. Det fick mig att lessna totalt. Jag ballar ur. Kvar i talanggruppen men det bekommer mig inte. Det ÄR inte värt det längre. Kraven ökar, jag pallar inte. Det är inte kul att döma fotboll längre. Verkligen inte. Men professionell som jag är, så kör jag på det sista som är kvar.

Fast än ska vi inte ropa hej. Jag var efter fredagsmatchen nära att lägga av nu på en gång. Lämna in för gott. Men, jag har tolv uppdrag kvar i år. Nu har jag bestämt för att slutföra samtliga, innan jag lämnar in. Sen är det slut. Spelarkarriär. Domarkarriär. Nu är det som tränare stordåden ska erövras. Även om det 2012 blir på lägre nivå än nu.

MEN, domarkarriären kan fortfarande fortsätta. I helt annan tappning. Får lov att återkomma i så fall...