Anthon Eriksson

När jag är på väg att avsluta en domarkarriär, återkommer kring det, börjar ett nytt jobb på heltid och bölar över att mina förehavanden får mig att inte ha ett liv över huvud taget så får man stanna upp ibland. Vissa saker får en att stanna upp på det allra mest hemska sätt. Den eviga teodicédiskussionen kommer upp. Världen är orättvis. På alla vis. En del rycks ifrån oss på tok för snabbt. Nu har det skett. En av 2000-talets mest framgångsrika ishockeymålvakter, Stefan Liv, har lämnat oss.

En ikon för HV71. En förebild för så många. Idol och världens skönaste snubbe. Sånt där alla vittnar om så fort personen dör. Men inget kan vara mer sant. Stefan var skön. Den korta tid han spelade i Tranås belyser detta, då minns jag att han redan då var en skön lirare som kunde slänga ur sig de mest konstiga kommentarer i spelargången. Han har vunnit VM-guld. OS-guld. SM-guld. KHL:s bästa målvakt 2010/2011. Han var stor. Påstå inget annat. Total tragedi. Och det otäcka är att Liv kändes så nära. Han var ung. En toppmålvakt. Och, han finns inte längre. Starka bilder på gråtande före detta lagkamrater och supportrar i Jönköping idag. Jag har gråten i halsen när jag ser det. Fy fan, tomheten har tagit över. Total tomhet. Då kan mitt liv vara skitsamma. När Stefans inte existerar längre. Två söner och fru lämnar han efter sig. Det, om något, är väl det värsta.