Anthon Eriksson

Då föddes hon då. Inte ens denna blogg går oberörd. Vår tronarvinge. Eller, vår eventuella tronarvinge. För om en sisådär 40-50 år när det är aktuellt hoppas jag vi har avskaffat den vansinnigt omoderna och odemokratiska monarkin. Likväl, stort grattis! Tycker också prinsens presskonferens höll yttersta klass, han gör sig bra den gode Daniel.

Men en sak kan jag inte släppa. Storleken på bebisprinsessan. Vansinne! Såg ni hur dåraktigt han måttade? Enligt prinsens mätande är Estelle en sisådär en meter lång minst. Hon var väl normalstor, sas det?

Det är alltid lika fascinerande hur den där schlagern, som ingen egentligen tittar på men har miljonpublik varje lördag och alla har åsikter om, engagerar så till den milda grad att Flinck är våldtäktsman (för en rumpklapp, herregud) och Ranelid är en SKAM för Sverige. Att läsa gårdagens Facebook- och twitterflöde gör mig märkbart fascinerad.

Här skriver folk om att emigrera till andra länder. Att söka upp folk som röstade på bidrag 8 och lära dom vad bra musik är. Dessutom känner man skam inför andra nationer. Jag vet inte jag, äter jag middag i Frankrike och nämner att jag är från Sverige så tror jag inte servitören raljerar enligt följande: "Oh monsieur Ranelid, hoho"

Nä, vi kanske ska sansa oss lite. Bästa låten vinner aldrig, allt är ett spektakel och en lek. Släpp sargen och slappna av: Klart gubben skulle vidare, han höjer väl underhållningsvärdet? Melodifestivalen handlar inte om den bästa låten och har aldrig gjort det. Därmed basta.

Igår var en kväll i ett tecken ack så efterlängtat. Nostalgi, helt enkelt. Rob, jag och Håkan Hellström dansade ut i natten där stukad tumme efter brutal kapning, mcdonaldsvomering och 1000 kronor fattigare blev ett resultat som slutade med obligatorisk utkastning av skallig vakt och ett mindre efterlängtat uppvaknande i soffa i Strömmensberg.

Expressfart hem i beställd röd taxi och vaknar av Breaking News-flashen som Aftonbladet har, att Johan Olsson vann en världscuptävling i längdskidor. Och att det är Breaking News säger väl en del om det tunna utbudet i övrigt. Men vill ändå stanna vid Johan Olsson. Vet inte mycket om honom, men han är väl i min ålder och är vältränad, går upp tidigt och kämpar sig fram och gör något vettigt. Han föräras med all rätt denna lördag. Jag ligger i min säng och är så bakfull att jag inte kan blunda utan att bli åksjuk. Vad fan har jag gjort med mitt liv? Vad bidrar jag med? Jag kunde ju ha varit Johan Olsson. Men nu är det Johan som är Johan Olsson och han är säkert glad för det. Men han ger mig dåligt samvete och ångest. Fruktansvärd ångest.

Det är något som liksom aldrig får eller bör förringas. Det talande ordet. Jag vurmar för det skrivande ordet, var en god skribent bak i tiden, och tycker att läsa och skriva: Det bör man göra.

Men snacka är bra. Många bara babblar på. Och man lyssnar inte. iPhone och smartphoneieringen har pajat det. Jag vet, jag låter som jag drömmer mig tillbaka till en tid som inte existerat under min tid, men varför slutade vi att lyssna på varandra? Varför? Jag blir ständig ignorerad av nära och kära när jag berättar grejer, utan att dom ens menar något illa. Därför värdesätter jag förmågan att lyssna. För den förmågan verkar folk har tappat. Ni är inte många kvar.

Mark Zuckerberg vrider sig i sin grav.

Eller, det var Jobs som dog va? Vet inte, lyssnade inte så noga faktiskt.

Okej, hej pårej!

Måndag. Uppgång 05:45. Halvdöd. Som vanligt helt enkelt. Men ändå inte. Idag vaknade jag upp som ordförande. Ordförande. Smaka på det. Så formellt. Saftigt. Och lite mäktigt, sådär. För så blir det. 2012 var året då jag trodde att Bif skulle bli ett avslutat kapitel. Istället är jag nyutnämnd styrelseordförande för Bokedalens IF. Ännu ett ämbete att lägga till handlingarna.

Hur många 22-åringar är ordförande i division 6? Det känns som ett hedrande uppdrag att leda en förening som på många sätt är lite egen och undangömd men ack så familjär. Jag tackar medlemmarna för förtroendet. Första styrelseuppdragen drar igång redan denna vecka. Det här trodde jag inte 2010 när jag signade som andremålis.

Nu börjar arbetet. Det här ska bli lärorikt. Och kul, fantastiskt kul.

Vår annars så skarpa landsfader gjorde ju bort sig big time igår. Kul, tycker jag. Tyder på att han är mänsklig. Eller, nej förresten. Att jobba till 75 års ålder är ju inte alls mänskligt tänkt. Det tyder ju på att han är empatilös, känslokall och fullkomligt psykopatisk. Det vi alla människokännare vetat sedan länge. Nä, nu är det dags att byta ut honom. Ett sånt urdumt uttalande som igår är väl ett tecken på att han egentligen vill göra något annat? Tills han är 75 år, vill säga.

Tänk, att ett så etablerat second hand-företag missat själva tanken med just second hand:

Här är dom. Trötta gubbar och tanter utan verklighetsförankring eller logiskt tänkande. Detta är gubbarna och tanterna som tycker Göteborg offentligt ska göra bort sig. Som vill ta bort serveringstillstånd vid klockan 3 på helger, för ansvarsfulla krogägare i Göteborgs nattliv.

Snart klubbas det igenom. Politikerna, läs de rödgröna, tror att det löser Avenyns problem. Jo tjenare, släpp sargen och kom in i matchen. När de på allvar tror det utnämner de sig själva till idioter.

Egentligen har jag ett rätt komplicerat förhållande till mobiltelefoner. På något vis lyckas jag aldrig få fason på någon jag har ägt. iPhone 3 blev jag tvärblåst på, LG har aldrig levererat, samsung var bara kass och så var det HTC då. Laddarmottagaren pajade. Så klart.
Nokia 3310 badade jag med på konfaläger efter en lianfärd som gick snett.

Nu ger jag Apple ytterligare en chans. Detta inlägg skrivs med min nya iPhone 4s och det har börjat bra. Men snart brakar den väl ihop, som alla andra smartphones vars uppenbara brister sällan eller aldrig nämns.

Det fanns ju en tid när man skulle ha så små nallar som möjligt och ringsignaler laddades ner från obskyra företag som Jamba och sånt. Hade du för stor telefon blev du utskrattad för din "tegelsten". Men, nu är vi tillbaka till tidigt 90-tal. Tegelstenerna, idag kallade smartphones, är det som är inneprylen 2012. Ju mindre, desto mer utskrattad och hånad.

Är inte det ett steg tillbaka i samhället?