Johan Olsson framkallar min ångest
Igår var en kväll i ett tecken ack så efterlängtat. Nostalgi, helt enkelt. Rob, jag och Håkan Hellström dansade ut i natten där stukad tumme efter brutal kapning, mcdonaldsvomering och 1000 kronor fattigare blev ett resultat som slutade med obligatorisk utkastning av skallig vakt och ett mindre efterlängtat uppvaknande i soffa i Strömmensberg.
Expressfart hem i beställd röd taxi och vaknar av Breaking News-flashen som Aftonbladet har, att Johan Olsson vann en världscuptävling i längdskidor. Och att det är Breaking News säger väl en del om det tunna utbudet i övrigt. Men vill ändå stanna vid Johan Olsson. Vet inte mycket om honom, men han är väl i min ålder och är vältränad, går upp tidigt och kämpar sig fram och gör något vettigt. Han föräras med all rätt denna lördag. Jag ligger i min säng och är så bakfull att jag inte kan blunda utan att bli åksjuk. Vad fan har jag gjort med mitt liv? Vad bidrar jag med? Jag kunde ju ha varit Johan Olsson. Men nu är det Johan som är Johan Olsson och han är säkert glad för det. Men han ger mig dåligt samvete och ångest. Fruktansvärd ångest.
