Anthon Eriksson

Det har dröjt. På tok för länge. Men så är det. Och det kanske trots allt är ett gott tecken. Det händer vidrigt mycket i livet nu. Men här följer en resumé från den sista delen av högskoleåret i Halmstad. Så som jag minns det:

Tänk att man kunde längta så. Eller, längta och längta. Det var mer att tomrummet skulle fyllas. En dryg månad av lov och utan att göra något direkt vettigt att tala om. Nu var det då dags för lite revansch. Det immateriella låg fortfarande som en kylande skugga över flera av oss och Valea-Pontus var lika lätt att nå som Kungen, ungefär. Det sattes igång med en affärsplan i samråd med handledare som skällde ut sin grupp redan innan vi börjat, typ. Fast det skulle bli bättre. Jag scorade big time denna vårtermin och genomförde samtliga kurser totalt smärtfritt. Så att säga. Jag minns särskilt inledningen när vi fick möta Sten Engwall, 88 år, och med ett livsprojekt värt åtskilliga miljoner. Ett projekt som PB gjorde till sitt förnyelseprojekt, den där långa kursen som skulle examinera oss på riktigt. Jag pulade än mer på affärsplanen, en affärsplan jag sedermera fick ett fint VG på. Projektledning I var en kurs med stor potential men som låg på hutlöst schemalagda tider, därför föll den tyvärr lite i bakgrunden. Tack vare lite halv-vilja gick det vägen. G. G, även i Marknadsföring som jag utnämner till den absolut roligaste kursen. No doubt.

Vi gjorde mycket annat. I mars stod jag på Öppet Hus och marknadsförde programmet, samma kväll var det dags för någon slags Hentfest i Andersberg som, som vanligt, levererade. Även en avslutningsfest i Eldsberga där vi brutalt sa farväl. Abrupt. Ha det bra. Vi kanske hörs. Vad fan vet vi? Nå jo, lite tråkigt är det. Att allt avslutades med raketfylla kan ju alltid diskuteras. Men nu var det så.

Vi hängde mycket. Trivdes. Likasinnade individer på många plan. På många andra plan, inte alls. Högt och lågt. Norr och söder. Fat Cat dit. Cash Flow hit. Jag hoppas mina forna klasskollegor känner som jag. Att man inte ångrar året som var. Visst var det något att ha?

Jag vet inte om jag någonsin kommer att få träffa dessa Hentare någon mer gång i livet. Kanske springer på någon. Vi kanske chattar. Eller ses i en ica-affär i Karlskrona. Har inte en aning. Så fort jag får utrymme, ekonomi och tid, så lovar jag att ta en bil söderut för en road trip och hälsa på er. Absolut. Men det får bli när det blir. Nu ser man värdet av sociala medier, förresten. En sak är säker, Holm ska besökas när han slår sig ner i en stabil egen lägenhet i Malmoe.

Var det för emotionellt? Det skiter jag i. Igår tog hela Hent-cirkeln slut för mig när samtliga samtal till nyblivna Hentare var över. De lät som goda arvtagare. Det var sålunda min sista insats för Högskolan i Halmstad. Antagligen någonsin. Tack, är väl det vi säger nu så: Tack!