Anthon Eriksson

Det har dröjt. På tok för länge. Men så är det. Och det kanske trots allt är ett gott tecken. Det händer vidrigt mycket i livet nu. Men här följer en resumé från den sista delen av högskoleåret i Halmstad. Så som jag minns det:

Tänk att man kunde längta så. Eller, längta och längta. Det var mer att tomrummet skulle fyllas. En dryg månad av lov och utan att göra något direkt vettigt att tala om. Nu var det då dags för lite revansch. Det immateriella låg fortfarande som en kylande skugga över flera av oss och Valea-Pontus var lika lätt att nå som Kungen, ungefär. Det sattes igång med en affärsplan i samråd med handledare som skällde ut sin grupp redan innan vi börjat, typ. Fast det skulle bli bättre. Jag scorade big time denna vårtermin och genomförde samtliga kurser totalt smärtfritt. Så att säga. Jag minns särskilt inledningen när vi fick möta Sten Engwall, 88 år, och med ett livsprojekt värt åtskilliga miljoner. Ett projekt som PB gjorde till sitt förnyelseprojekt, den där långa kursen som skulle examinera oss på riktigt. Jag pulade än mer på affärsplanen, en affärsplan jag sedermera fick ett fint VG på. Projektledning I var en kurs med stor potential men som låg på hutlöst schemalagda tider, därför föll den tyvärr lite i bakgrunden. Tack vare lite halv-vilja gick det vägen. G. G, även i Marknadsföring som jag utnämner till den absolut roligaste kursen. No doubt.

Vi gjorde mycket annat. I mars stod jag på Öppet Hus och marknadsförde programmet, samma kväll var det dags för någon slags Hentfest i Andersberg som, som vanligt, levererade. Även en avslutningsfest i Eldsberga där vi brutalt sa farväl. Abrupt. Ha det bra. Vi kanske hörs. Vad fan vet vi? Nå jo, lite tråkigt är det. Att allt avslutades med raketfylla kan ju alltid diskuteras. Men nu var det så.

Vi hängde mycket. Trivdes. Likasinnade individer på många plan. På många andra plan, inte alls. Högt och lågt. Norr och söder. Fat Cat dit. Cash Flow hit. Jag hoppas mina forna klasskollegor känner som jag. Att man inte ångrar året som var. Visst var det något att ha?

Jag vet inte om jag någonsin kommer att få träffa dessa Hentare någon mer gång i livet. Kanske springer på någon. Vi kanske chattar. Eller ses i en ica-affär i Karlskrona. Har inte en aning. Så fort jag får utrymme, ekonomi och tid, så lovar jag att ta en bil söderut för en road trip och hälsa på er. Absolut. Men det får bli när det blir. Nu ser man värdet av sociala medier, förresten. En sak är säker, Holm ska besökas när han slår sig ner i en stabil egen lägenhet i Malmoe.

Var det för emotionellt? Det skiter jag i. Igår tog hela Hent-cirkeln slut för mig när samtliga samtal till nyblivna Hentare var över. De lät som goda arvtagare. Det var sålunda min sista insats för Högskolan i Halmstad. Antagligen någonsin. Tack, är väl det vi säger nu så: Tack!

Första föreläsningarna kändes så högtidligt. Och när man trodde att man kung på Teknisk Ekonomi var det ju i själva verket så att undertecknad sedermera skulle ha noll koll, ungefär. Jag hängde med i den akademiska svängen, kände jag, och diskussionerna med mina kamrater gick ihärdigt. Vi lyckades efter mycket studier, grupparbeten, meningsfulla föreläsningar, sju besvär, ett bröllop och åtta bedrövelser stilla vårt behov när vi tentafestade i slutet av oktober. Bowlingturnering och öl, hela den grejen ni vet. Kåren. The Corner. Svineri. Vi hade smällt in två tentor på samma vecka, jag klarade av den första, samtidigt som de första avhoppen i klassen skymtades. Sella försvann under efterföljande kurser och min resekamrat Hobbyblatten från Göteborg hoppade sonika av från utbildningen då hon missade de två första tentorna. Det var tråkigt, kände jag, för hon var på många sätt en underhållning när vi satt där på tåget eller när vi satt i bilen och ironiserade över Pretty Boys självbild eller vad fan det nu var vi pratade om. Klassen började jag få en bild av, rätt tydlig sådan, den där fjärde Sölveborgaren var i själva verket från Lomma. Vi fick Brädan och Clockmaster, två killar som smög sig på klassen och dök upp på oväntade ställen under första läsperioden.

Mitt nederlag i ekonomin till trots, det här var nog en utbildning för mig. Två kurser, Entreprenörskap & Affärslogik och Personlig utveckling, kreativitet & ledarskap, smälte inte heller dessa i munnen, direkt, men vi fick en lugnare period där klassen arbetade ihop sig gemensamt och körde mycket gruppdynamik. Även här blev det en hel del fokus på det utbildningen i stort egentligen handlade om: Muntliga redovisningar. Bra lärare men utan tentamen och två kurser till på Högskolan i Halmstad klarades av i ett jehuj. Tack vare de tentalösa kurserna väntade nu ett jullov på dryga månaden innan de tre sista kurserna för oss Hentare skulle ta vid. Då skulle det bli 2011. Och det tar vi en annan gång. I sista delen. Den, mitt herrskap, blir lång den.

Det var den 23:e augusti 2010. Jag hade precis haft mitt livs sjukaste, roligaste och på många sätt mest lärorika resa när Rivieran betades av i en hiskelig takt. Men nu var det 23:e augusti vi skulle tala om, ju. Dags att äntligen ta sig an något nytt. Det var längesen jag gjorde det. Och jag hade samma obehagskänsla som vanligt. Men nu var det ju dags. För en utbildning. På högskolan. I Halmstad.

Introduktionen i sig var väl inget i sig att direkt tala om, vi samlades i klassrummet för att hälsas välkomna av programrektor. Vi satt i en sal, på rad lite grann. Presenterade varandra. Jag minns inte så mycket av detta. Det jag kunde notera var att det var fyra stycken från samma lilla stad, Sölvesborg. Ytterligare någon skåning, någon som kändes lite äldre, en till från Göteborg och på det hela taget SÅG klassen trevlig ut. En snubbe som kom in lite halvdant och slarvigt i ett par mjukisbrallor, jag tror han var marockan, dessutom var det besvärande många från just Halmstad med omnejd. Det störde mig lite. Eller, kanske inte. Men aningen, tror jag.

Jag hade nu tagit tjänstledigt för att bli akademisk och studera. Ännu hade jag inte en aning om vad som väntade. En introduktionsvecka följde nu med välkomnanden från medelålders män i lustiga kavajer och frisyrer. Jag förstod aldrig vilka de var, riktigt. Men de bjöd på flera roliga historier och anekdoter. De talade dock lite över våra huvuden, eftersom deras tal var riktat till studenter som hade minst tre år framför sig. Vi hade ju bara ett ynka stackars år.

Veckan förflöt, nu var det dags att skaffa böckerna. Jag talade med besvärligt skakig röst till en småländsk tjej, Louise, och en göteborgare, Sara, om vilket material det var vi skulle införskaffa. Teknisk Ekonomi följde nästkommande vecka, en kurs som redan orsakade huvudbry. Månaden skulle bli september och vi skulle nu sätta oss på våra första föreläsningar. Teknisk Ekonomi och Immaterial- och Avtalsrätt var på schemat. Det satt inte gott i munnen. Men nu jävlar. Nu satan skulle jag visa dom. Jag var på väg att bli en akademisk student på ett universitet. Hur den grejen gick fortsätter i del två. Dessutom reder jag ut missförståndet med antalet Sölvesborgare...more to come!