Anthon Eriksson

Jag tror vi alla har tänkt på kommande fenomen. Ändå vill jag påpeka att jag är den förste, möjligtvis den andre eller tredje, som nu belyser detta på ett kompetent sätt.

---

I måndags så var jag på Ruddalen och dömde juniormatch. Som assisterande domare. Det var sista matchen. Nu slutar jag döma. Beslutet är inte definitivt men nu tisslas det om att ett besked MÅSTE komma inom kort. Och då säger jag nej. Det får räcka nu. Döma fotboll var kanske inte min grej. Jag behöver inte det längre. Eller, jag behöver ett break. Minst.

Nu behöver jag ytterligare utmaningar. En ny fotbollsframtid är redan på gång. Och det kittlar.
Men, ändå. Har ni några tips på vad jag kan göra istället? Badminton? Gym? Pingis? Ge mig någonting. Jag behöver ju minst sagt en träningsform. Något med bollar helst. Det är, trots allt, där jag hör hemma.

Tisdag kväll och solen gick ner, fasansfullt snabbt numera. Mörker och höst. Och hela förbannade baletten. Men, hörrni, vi tog oss till fotbolls-EM 2012. Och på vilket sätt sen. Att slå Holland är inte bara grymt. Det är så in i helvete stort att det inte finns. Den här typen av dramatik och hopp på samma gång, det har jag inte känt inför ett svenskt landslag sen 2004. Och jag gillade känslan. Även om vi stora delar av matchen var utspelade och inte hade alls mycket att hämta mot ett rätt trött Holland är det stort att slå dom. Och på alla sätt extremt överraskande.

Jag har fått lära mig nu av trogna läsare att Holknekt tydligen är gammal världsmästare i skateboard. Det förklarar givetvis Teliareklamen. Men lik förbannat är han 51 år. Väx upp, åter igen. Dessutom gav fd kollega Jessie infon att han varit med i Big Brother. Kollade upp det där. Elva år sen var det han var med. Så han var bara 40 då. Men det är också ett jävla beteende att vara med i BB i den åldern. Jag tror Per Holknekt har allvarliga problem med sin ålder. Och jag kan bara beklaga det.

Bitter på honom? Nä, det finns ju väldigt många saker som är värre. Exempelvis killar med keps på krogen, kortbyxor i oktober, idol-deltagare, folk som inte hör av sig, Västtrafik, folk som inte lär sig av historien, okunniga människor, buktalare, Linnros, inälvsmat, höstväder, snobbighet, saknad spelkänsla, finnar och mer därtill. Ni hajar.


Jag fyllde 22 för en vecka sen. Inte alls unikt. En fin födelsedag, visst, men nu dröjer det elva år innan jag är dubbelsiffrig i åldern igen. Det är väl det enda anmärkningsvärda. Tack och bock.

Ni sitter väl alla och kollar på reklamen, eller är ni såna där zappare? Jag är så enbarmligt trött på reklamen på TV. Men jag är...vad ska vi säga? Luttrad. Så när jag har mina tv-kvällar, då sitter jag där. Klistrad. Och redo för tv-kväll. Med reklam. Så då sitter jag och granskar reklamen.

Vissa reklamsnuttar stör jag mig på så pass mycket att skämskudden överskuggar min lena nuna. En del går obemärkt förbi. Andra är fiffiga. Övriga får mig att tänka lite.

Som den här Telia-reklamen. Per Holknekt som åker till jobbet. Telia stjäler rentav Telenors entreprenörstänk och använder en av våra mest framstående i landet, framförallt sett till varumärke. Han är känd som Odd Mollys grundare. Men fan desto mer känd som Lena PH:s senaste livskamrat.

Var vill jag komma med allt detta? Jo, det ska jag nu berätta för er. Per Holknekt åker skateboard till jobbet. Hur gammal är karln? Jo, lyssna nu: 51 år. Femtioett jordsnurr. Och han åker skateboard till jobbet, om man ska tro Telias reklam rakt av. Väx upp, för fan.

Mitt i alla tider när hösten närmar sig och jag är ytterligare ett år närmare stupet. Ett stup som vi ej vidareutvecklar, efter inrådan från fru.

---

Trots min ringa ålder känner jag mig så pass gammal och vuxen att jag blivit, hmm, vad säger man - luttrad. Luttrad, ja. Det är nog rätt ord. Jag förbluffas liksom aldrig. Väl medveten om att 90-talisterna, för att hårddra allt till höger och vänster, är en tappad generation. Detta säger jag inte för att vara elak, utan mer att dagens kunskap och allmänbildning på många vis bottnar i något som kallas Wikipedia. Det i sig kunde göra mig förbryllad och smått upprörd. Men jag har kommit till ett stadie där jag bara lever med det. Accepterar det. Allt är väl en del av vår tid. Flera är inte insatta i Israel-Palestinakonflikten eller politik eller Guillous senaste 1900-talsskildringar. Okej, det är väl så. (Sen finns det flera som är väl insatta i detta bland denna generation men ni hajar min poäng)

Men, ikväll hände det. Jag blev så där förbryllad igen. Att hänga ut enskilda personer är något jag tycker är ett kapitel för ynkryggar. Fast ikväll gör jag något åt det hållet. Låt mig berätta. På ett av mina fyra jobb sitter vi och jobbar. Linn läser nån tidning, ropar "OJ! Ska Ashton Kutcher vara med i two and a half men??!". "Ja, hur kan du missat det?" skrockar jag. Vi spinner vidare där, att hon inte läser nyheter alls utan spenderar ledig tid framför pc:n vid sidor som Facebook. Typ. Jag är ju en rolig fan, så jag försöker twista till det hela med nyhetsläget och med uppenbar sarkastisk röst säger: "Sjukaste grejen hände i Norge för två månader sen. En snubbe dödade 80 pers i Oslo och på en ö utanför Oslo". Detta sägs alltså som ett uppenbart skämt. Jag menar, VEM har missat Breiviks sjuka och kallblodiga handlingar på Utøya under juli? Linn, min goda kollega, har gjort det. Jag har fortfarande svårt att smälta det. Trodde i cirka tolv skräckinjagande minuter att hon skojade. När hon inte gjorde det utan var ett fortsatt frågetecken började frågorna att hopa sig: Har du levt under en sten? Bor du i ide? Har ingen upplyst dig? Gör inte Elfsberg jobbet? Tuggas det inte om det bland 92:orna? Vad, vad, vad har gått fel? Jag kan på något sätt inte klandra Linn. Jag funderar bara, är inte detta symptomatisk med den tid vi lever i?

Jag har ända sedan jag började döma igen efter mitt uppehåll känt en klump i magen. Eller, inte klump kanske. Men ni vet, något har liksom inte stämt rent känslomässigt. Jag har funderat fram och tillbaka. Jag har haft dåliga matcher, och några riktigt usla men också några som har gått bra. Fast jag känner så här: Det är inte värt det längre. Och det rör sig mer och mer om en slutsats. Jag gillar inte att döma. Division 6 är tråkigt, utomordentligt tråkigt. Sista steget som ensamdomare, jag vet, men det är inte värt det. Mycket tid går åt, jag har ingen fritid och ingen tid för reflektion till annat. Som jag ju gillar. Det sväljer mitt liv. Att få skit hit och dit som domare är inget som är avgörande för beslutet även om fredagens match ju var en katastrof. Helt klart. Less på det. På er, jävla fotbollsspelare i Division 6. Det fick mig att lessna totalt. Jag ballar ur. Kvar i talanggruppen men det bekommer mig inte. Det ÄR inte värt det längre. Kraven ökar, jag pallar inte. Det är inte kul att döma fotboll längre. Verkligen inte. Men professionell som jag är, så kör jag på det sista som är kvar.

Fast än ska vi inte ropa hej. Jag var efter fredagsmatchen nära att lägga av nu på en gång. Lämna in för gott. Men, jag har tolv uppdrag kvar i år. Nu har jag bestämt för att slutföra samtliga, innan jag lämnar in. Sen är det slut. Spelarkarriär. Domarkarriär. Nu är det som tränare stordåden ska erövras. Även om det 2012 blir på lägre nivå än nu.

MEN, domarkarriären kan fortfarande fortsätta. I helt annan tappning. Får lov att återkomma i så fall...

När jag är på väg att avsluta en domarkarriär, återkommer kring det, börjar ett nytt jobb på heltid och bölar över att mina förehavanden får mig att inte ha ett liv över huvud taget så får man stanna upp ibland. Vissa saker får en att stanna upp på det allra mest hemska sätt. Den eviga teodicédiskussionen kommer upp. Världen är orättvis. På alla vis. En del rycks ifrån oss på tok för snabbt. Nu har det skett. En av 2000-talets mest framgångsrika ishockeymålvakter, Stefan Liv, har lämnat oss.

En ikon för HV71. En förebild för så många. Idol och världens skönaste snubbe. Sånt där alla vittnar om så fort personen dör. Men inget kan vara mer sant. Stefan var skön. Den korta tid han spelade i Tranås belyser detta, då minns jag att han redan då var en skön lirare som kunde slänga ur sig de mest konstiga kommentarer i spelargången. Han har vunnit VM-guld. OS-guld. SM-guld. KHL:s bästa målvakt 2010/2011. Han var stor. Påstå inget annat. Total tragedi. Och det otäcka är att Liv kändes så nära. Han var ung. En toppmålvakt. Och, han finns inte längre. Starka bilder på gråtande före detta lagkamrater och supportrar i Jönköping idag. Jag har gråten i halsen när jag ser det. Fy fan, tomheten har tagit över. Total tomhet. Då kan mitt liv vara skitsamma. När Stefans inte existerar längre. Två söner och fru lämnar han efter sig. Det, om något, är väl det värsta.

Jag har alltid mer eller mindre hånat fenomenet. Parodiserat över det hela. Hur kan folk vara så dumma? Hur kan DOM vara så dumma? Allvarligt talat, det är väl påtagligt genomskinligt, egentligen? Det är helt sjukt. Make till merförsäljning finns ju inte, egentligen. Kära nån. Kom igen en annan dag. Eller inte alls.

"2 för 29 kronor". Jo tjenare, det tjänar jag ju säkert på. Verkligen. Varför tror ni det? Jag VET att det är 2 för 29, men jag vill bara ha ett paket. ETT! Men så hände det, helt plötsligt. Från ingenstans. Jag får syn på det. Ett paket 19 kronor, men två för 29 kronor. Hon där i kassan ler så fint mot mig, hon ser nästan lite nykär ut. Jag faller pladask för det, inte för henne, men för hennes värme emot mig. Då så, jag tar ett förutbestämt paket men helt, och då menar jag helt, utan tanke så har jag två paket i min hand. "Var det bra så?"  Hon ler igen. Jag svarar: "Ja tack". Ingen jävla merförsäljning nu. Jag går ut därifrån. Med två paket Extra för 29 kronor. Jag har tjänat nio kronor. Fast ändå inte. Jag är nu ett offer. Gick på knepet. Jävla Pressbyrån, ni vann denna gång.

Nu, först nu, kan jag reflektera över att jag kommit hem. Det blev att man landade igår, direkt via hemmet till en Bif-match i Härryda, storhandla, förbereda inför kvällens fest, jobba full time och sedan genomföra festkvällen smärtfritt. Alltsammans en utmaning var för sig. Resan har varit bra, samlade intrycken känns på alla sätt bäst i punktad form:

- Spanjorer, med vissa undantag, är oftast direkt otrevliga eller ignoranta mot turister. (slår sällan fel, tyvärr).
- Vi lyckades hitta väldigt bra matställen.
- Försök hitta en glad spanjor i konversation med person från annan nation.
- Jag har inget emot spanjorer, i övrigt.
- Vädret snittade 30 grader.
- Varenda festkväll hade sin charm.
- Det var varmt, överallt.
- Effektiv tunnelbana.
- Camp Nou var en upplevelse precis så häftig som ni tror.
- Sol, bad, stek. Takterrassen på hotellet såsom stranden.
- Hotellfrukosten hade precis allt, förutom det absolut viktigaste: Kokta ägg.
- Staden rekommenderas.
- Resesällskapet rekommenderas.
- Fråga på, så rekommenderar jag allt.

Förresten, det var en vidrigt bra resa. Nu börjar nästa. In i ytterligare åtaganden och utmaningar. På måndag börjas det på nytt jobb som framförallt känns som ett sjukligt kul projekt. Heltid hela hösten. Nya krav. Mer att göra. Men jag gillar det. Jag får lov att återkomma hur det nya jobbet kommer att fortlöpa. Men nervigt, det är det. Hej på er och välkomna på grillfest hos oss ikväll!

Jag tänker att när vi nu lever på slutet av 2011 så kan det vara på sin plats att förnya sig lite grann. Så, vi gör så här. Jag skriver ett vykort via ett socialt medie, min blogg. Här följer mitt vykort:

---

Hej! 2011-08-22

Vi har det bra här i Barcelona. Dagarna ser rätt lika ut. Vi dricker mycket, av alla dess slag. Idag har vi sett Sagrada Familia, Gaudis kända men ofärdiga kyrka. Dessutom skulle vi till Camp Nou, men det var stängt för rundturer på grund av kvällens match mot Napoli. Annars är det som sig bör, mycket sol och bad. I stort sett dagligen. Är vi inte på stranden och solbadar gör vi det i poolen på vår maffiga takterrass. Det steker på, 30-35 grader snittas det per dag. Men ska inte klaga. Ni lär säkert ha regn och rusk. Det hoppas jag. Vi kollar en del på fotboll, äter total fabulös mat och festar till gryningen. Så som semester ska vara. Om en vecka börjar mitt nya liv, då börjar jag på mitt nya jobb. Bara en sån sak. Jackie och övriga gänget hälsar så gott. Ta hand om er! Vi ses snart! Anthon

                                                   
                                                             Njutbart vid hotellets pool. Där mår man döh.

Klockan är halv sex. Och vi tar siesta i det hotellrum som vi fullkomligt älskar. Snittar i övrigt 32 grader eller nåt sånt, där ute. Vi mår hur fantastiskt jävla bra som helst. Sol. Bad. Mat. Dryck till dess förbannelse. Hur har ni det då, där ni sitter och ruttnar på obskyr plats i ett land som är hälften så varmt. Va?! Hur mår ni? Egentligen.

Carolin. Joanna. Marcus. Marcus. Michael. Jaqueline. Antonia. Christoffer. Anthon. Vi är alla om bara några timmar på ett plan på väg mot en bättre värld i elva dagar. Barcelona. Jag får anledning att återkomma. Om vi säger så. Trevlig resa, det kan ni väl ändå önska oss? Tack!

---

Det är dött på bloggfronten. Jag ser det som ett slags friskhetstecken på ett vis under sommaren. Å andra sidan förbryllar min uteblivna skrivarfantasi en aning. Det har varit ett rätt statiskt liv, om man nu kan säga så, med fotboll dagligen kombinerat med på tok för mycket jobb. Är det inte tuff match att döma i division 6, är det AD-uppdrag långt åt fanders, annars träning med Bif. Nu väntar en helg med match att döma i Tollered, jobbig bortamatch mot Hönö med Bif, kvick visit till Varberg, kika Gais-match, Bif-träning, hämta väska på Hisingen, packa hämtad väska på Hisingen, gå upp hutlös tid för att bege sig till fotbollens huvudstad Barcelona måndag morgon.

Min far är på många sätt min bästa kompis. Framförallt är han min pappa. Därför dags att ge tillbaka lite. Nu tycker jag vi alla hjälper till. Ge ert stöd. Min pappa har bestämt sig för att ge livet en sista chans. Nu är det dags att sluta röka. Ingen är gladare än jag för beskedet. I 48 (fyrtioåtta!!) år har pappa Kjell sysslat med den livsfarliga drogen och det har på många sätt varit en last för en hel familj. Det är till och med så pass att jag har lite jobbiga barndomsminnen, med betoning på lite, där aggressiviteten tagit över för världens mest kärleksfulla far och han slagit i bord och härjat under nätter behovet av en ciggis tagit över. Just såna minnen gör att jag hatar cigaretter och droger i stort. Även om jag kan bruka både det ena och andra har jag bestämt mig för att aldrig någonsin ever över huvud taget under några som helst omständigheter att ALDRIG börja med rökning permanent.

---

Sista orden som löd från intervjun som hölls idag. Det gick bra. Riktigt bra. Jag hade en god känsla över det hela. Precis det här jag vill göra. Men nu är det en viss väntan innan jag vet hur min närliggande framtid ser ut. Men, som sagt, det ser inte helt becksvart ut. Förresten har samtliga som gissat på min ledtråd från föregående inlägg varit helt fel ute. Det är en bild på GP-huset hörrni. Kika gärna en gång till.

Brand på Rambergsvallen. Det, om något, är tecken ovanifrån. Dags för första spadtaget till nya vallen kanske? Menar det. Ta tag i det då. Någon jävla gång.

Om två veckor dricks det öl i Barcelona. Då kommer man må döh.

Trevlig helg i goda vänners lag. Fredag kväll där pendeltåget såg dagens ljus för undertecknad samt mö för att ta oss till Floda. Hutlöst branta backar och lång gångväg i Svenssonområde senare och besöket hos Lundgren var på sin plats. God mat, kubb, Singstar och härligt umgänge med det gäng, minus en, som gemensamt ska göra en och annan fräckis i Messi-land så fort vi etablerat oss i augusti månad. Och med Messi-land menar jag inte Argentina, direkt. En trevlig kväll hur som helst som följdes likväl upp av en trevlig lördag där barndomsvänner från landet sluter upp på en god middag på Viktoria innan det är dags för ett åtagande. Ett åtagande som även pågick mellan tidigare nätter. Sju nätter på rad. Nattpass. Snart är jag på banan igen. Men jag vill kalla denna helg för kompromisshelg då umgänge sen kväll kunde kombineras med jobb och stålar som dras in. Om än att det är jobbigt att lämna fester tidigt. Onykter eller ej.

Söndag; slutar jobb, hem, byta om, döma match på Kviberg, ringa sista samtal för högskolan, hänga med tidigare nämnda barndomsvänner och till slut comeback då höstsäsongen drar igång. Jag håller i träning på Jonsereds gräs klockan 19. Kom gärna förbi!

Samma kväll spelar Häcken mot Syrianska. En match jag tråkigt nog missar. Men nu har jag i alla fall gjort mitt första införreportage för Svenska Fans. Klicka HÄR!

Till sist, måndagen består bland mycket annat av en anställningsintervju. Vilken omfattning det är vet jag inte. Ej heller vill jag ännu avslöja vad det är för jobb. Man kan säga att det är en kombination av mina kompetenser och därför ger jag ledtråd med bilden nedan, rent geografiskt. Det var ett tag sen jag var på jobbintervju. Jag har hållt i hundratals och anser mig själv veta vad som gäller och hur man ska bete sig. Nu ska jag själv vara på andra sidan. Det var allt annat än igår, även om högskoleintervjun ju ägde rum för ett år sen. Men beteendet: Vad ska jag ha på mig? Man vill ju se representabel ut men inte overdressed. Ska jag ta med mig något? Borde jag ta parfym eller räcker deo? Ska jag ha ett löneanspråk? Eller är jag för färsk för det? Ja, ni ser ju. Det är viktigt för mig att göra ett gott intryck oavsett jobbet är intressant eller ej. Men ett intressant jobb, det tror jag på förhand att det är. Fast sånt där vet jag inte. Lovar att återkomma.

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag hela tiden tänkt att spetsa till inläggen som avfattas på ett eller annat sätt. En del förstår det, de flesta inte. Och redan där har man uppnått ett slags syfte. Att ens tänka tanken att spetsa till det här som hände i Oslo var givetvis inget jag övervägde på långa vägar. Och inte heller något jag gjorde. Däremot misslyckades jag, till viss del. Många tolkar givetvis som de vill tolka. Men det kan slå fel. Jag blev missförstådd. Har nu hört av vänner och nära/kära som reagerat i motsatt riktning mot det jag yttrade och kommit med åsikter som - är snarlika med det jag faktiskt skrev. Det har varit via sms, samtal och Facebook.

Så här: Ja, jag tycker OCKSÅ att demokratin är något att väna om. Herregud, om vi ska spetsa ytterligare får jag angrepp som tyder på att jag är för ett odemokratiskt samhälle. Det är jag definitivt inte. Urdumt. Däremot tror jag inte det är huvudsyftet bland de flesta som sätter norsk avatar vid sin profilbild. Men det är en helt annan debatt. Som jag skrivit, att uttrycka sina känslor för att påvisa det genom en norsk flagga, jättebra. Och det är hedervärt. Tycker verkligen det. Jag skriver bara att jag kommer inte att göra det. Helt enkelt för uppfattningen kan bli den simpla som jag uttryckte. Det politiskt inkorrekta att inte värna om ivorianer lika mycket som våra grannar. Menar bara det, det är inget politiskt ställningstagande i det. Det är väl också en demokratisk rättighet att känna så? Känslomässigt är jag exakt på samma plan som mina (faktiskt goda) vänner som anser sig tycka annorlunda. Tror det. Fråga mig bara. Alla former av hot mot demokratin, oavsett det är muslimer, högerextremister, kommunister eller vad fan som helst som utför dåden spelar i n g e n  r o l l . Vet jag väl. Snälla. Precis det jag faktiskt skrev, om än lömskt. Men, det jag menar är att vi inte får göra för stor skillnad på tragedi och tragedi. Då uppnår vi ju aldrig ett samhälle som värnar om gemenskap, solidaritet och integration. Just det når kanske inte ända fram.

Att han dödar ungdomar som är politiskt aktiva är kanske ännu mer tragiskt. Jag vet inte. Det är jag helt enkelt inte rätt person att värdera. Alltsammans är en ren jävla tragedi, hoppas ni förstår att vi är överens där.

Tänk om alla var så kloka och tog till sig det här och kunde relatera till alla tragedier i fjärran östern för att sätta sig in i deras situation. Det här kanske var ett litet steg på vägen. Om än ett fruktansvärt steg.

Tillspetsningen? Jag ber om ursäkt, uppgifter gör gällande att idioten (jag kallar honom det, även om ordet inte ens i närheten beskriver honom, jag vet) inte alls sköt vilt omkring sig, som jag skrev senast. Han var en kallblodad mördare som dödade närmare 100 personer, på det lite lugnare och mer metodiska viset. Kan känna att just tillvägagångssättet är en parentes i sammanhanget. Är jag fel ute nu? Är jag förstådd? Tack, då kan vi nog gå vidare. Även om det svider. Minst lika mycket för mig som för dig som läser. Punkt.

Det känns så otäckt nära att terrorn, som bevisligen inte är endast islamsk, är så fruktansvärt nära nu. En E6 ifrån. Kan helt och hålla med om att man nördar ner sig mer i den där Brevik, vilken sjuk man han är och så vidare. Tankarna går till alla anhöriga, hur fruktansvärt allt det här måste kännas. Jag kan inte i min värld förstå hur det brutalt det här känns. Vill inte någonsin veta hur det känns.

På Facebook florerar det event och så kallade "pic badges", såna där små norska flaggsymboler som kan sättas intill profilbilden, ni vet, för att på så sätt hedra alla offer i den norska tragedin. Det där har man stött på i andra fall, tyst minut för Elin Krantz och så där. Att folk gör det är en fin gest. Det kan jag också tycka. Problemet är bara att jag inte såg en enda av dessa som har fullt upp med att hedra offren i Oslo att ägna en badget eller eventstund till de tiotusentals offer som förorsakades i tsunamin i Japan tidigare i år. Varför inte? Självklart för att Japan ligger i Asien och Norge ligger en motorväg bort. Alla offer i Elfenbenskusten? Kambodja? Eritrea? Och så vidare. Inga badgets eller event i sikte.

Tysta minuter ställer jag upp på. Totalt. Som sagt, jag förstår er som tar till sig lättare av det här i Norge. Jag gör det också ju. Men har bestämt mig för att symboliskt sett inte dras in i det. Att göra skillnad på tragedi och tragedi, vilket är risken att man uppfattas göra. Så därför kör jag nolltolerans. Inga offer hedras symboliskt av mig. Inga alls. Jag tycker att alla tragedier är lika fruktansvärda, oavsett om det är vanligare i en viss del på jordklotet. Eller om det är en idiot som skjuter vilt omkring sig likväl som om det är en naturkatastrof. Det spelar liksom ingen som helst roll. Ett tröttsamt argument, måhända, men jag är rätt tröttsam av mig. Tycker ni inte?