Anthon Eriksson

Trevlig helg i goda vänners lag. Fredag kväll där pendeltåget såg dagens ljus för undertecknad samt mö för att ta oss till Floda. Hutlöst branta backar och lång gångväg i Svenssonområde senare och besöket hos Lundgren var på sin plats. God mat, kubb, Singstar och härligt umgänge med det gäng, minus en, som gemensamt ska göra en och annan fräckis i Messi-land så fort vi etablerat oss i augusti månad. Och med Messi-land menar jag inte Argentina, direkt. En trevlig kväll hur som helst som följdes likväl upp av en trevlig lördag där barndomsvänner från landet sluter upp på en god middag på Viktoria innan det är dags för ett åtagande. Ett åtagande som även pågick mellan tidigare nätter. Sju nätter på rad. Nattpass. Snart är jag på banan igen. Men jag vill kalla denna helg för kompromisshelg då umgänge sen kväll kunde kombineras med jobb och stålar som dras in. Om än att det är jobbigt att lämna fester tidigt. Onykter eller ej.

Söndag; slutar jobb, hem, byta om, döma match på Kviberg, ringa sista samtal för högskolan, hänga med tidigare nämnda barndomsvänner och till slut comeback då höstsäsongen drar igång. Jag håller i träning på Jonsereds gräs klockan 19. Kom gärna förbi!

Samma kväll spelar Häcken mot Syrianska. En match jag tråkigt nog missar. Men nu har jag i alla fall gjort mitt första införreportage för Svenska Fans. Klicka HÄR!

Till sist, måndagen består bland mycket annat av en anställningsintervju. Vilken omfattning det är vet jag inte. Ej heller vill jag ännu avslöja vad det är för jobb. Man kan säga att det är en kombination av mina kompetenser och därför ger jag ledtråd med bilden nedan, rent geografiskt. Det var ett tag sen jag var på jobbintervju. Jag har hållt i hundratals och anser mig själv veta vad som gäller och hur man ska bete sig. Nu ska jag själv vara på andra sidan. Det var allt annat än igår, även om högskoleintervjun ju ägde rum för ett år sen. Men beteendet: Vad ska jag ha på mig? Man vill ju se representabel ut men inte overdressed. Ska jag ta med mig något? Borde jag ta parfym eller räcker deo? Ska jag ha ett löneanspråk? Eller är jag för färsk för det? Ja, ni ser ju. Det är viktigt för mig att göra ett gott intryck oavsett jobbet är intressant eller ej. Men ett intressant jobb, det tror jag på förhand att det är. Fast sånt där vet jag inte. Lovar att återkomma.

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag hela tiden tänkt att spetsa till inläggen som avfattas på ett eller annat sätt. En del förstår det, de flesta inte. Och redan där har man uppnått ett slags syfte. Att ens tänka tanken att spetsa till det här som hände i Oslo var givetvis inget jag övervägde på långa vägar. Och inte heller något jag gjorde. Däremot misslyckades jag, till viss del. Många tolkar givetvis som de vill tolka. Men det kan slå fel. Jag blev missförstådd. Har nu hört av vänner och nära/kära som reagerat i motsatt riktning mot det jag yttrade och kommit med åsikter som - är snarlika med det jag faktiskt skrev. Det har varit via sms, samtal och Facebook.

Så här: Ja, jag tycker OCKSÅ att demokratin är något att väna om. Herregud, om vi ska spetsa ytterligare får jag angrepp som tyder på att jag är för ett odemokratiskt samhälle. Det är jag definitivt inte. Urdumt. Däremot tror jag inte det är huvudsyftet bland de flesta som sätter norsk avatar vid sin profilbild. Men det är en helt annan debatt. Som jag skrivit, att uttrycka sina känslor för att påvisa det genom en norsk flagga, jättebra. Och det är hedervärt. Tycker verkligen det. Jag skriver bara att jag kommer inte att göra det. Helt enkelt för uppfattningen kan bli den simpla som jag uttryckte. Det politiskt inkorrekta att inte värna om ivorianer lika mycket som våra grannar. Menar bara det, det är inget politiskt ställningstagande i det. Det är väl också en demokratisk rättighet att känna så? Känslomässigt är jag exakt på samma plan som mina (faktiskt goda) vänner som anser sig tycka annorlunda. Tror det. Fråga mig bara. Alla former av hot mot demokratin, oavsett det är muslimer, högerextremister, kommunister eller vad fan som helst som utför dåden spelar i n g e n  r o l l . Vet jag väl. Snälla. Precis det jag faktiskt skrev, om än lömskt. Men, det jag menar är att vi inte får göra för stor skillnad på tragedi och tragedi. Då uppnår vi ju aldrig ett samhälle som värnar om gemenskap, solidaritet och integration. Just det når kanske inte ända fram.

Att han dödar ungdomar som är politiskt aktiva är kanske ännu mer tragiskt. Jag vet inte. Det är jag helt enkelt inte rätt person att värdera. Alltsammans är en ren jävla tragedi, hoppas ni förstår att vi är överens där.

Tänk om alla var så kloka och tog till sig det här och kunde relatera till alla tragedier i fjärran östern för att sätta sig in i deras situation. Det här kanske var ett litet steg på vägen. Om än ett fruktansvärt steg.

Tillspetsningen? Jag ber om ursäkt, uppgifter gör gällande att idioten (jag kallar honom det, även om ordet inte ens i närheten beskriver honom, jag vet) inte alls sköt vilt omkring sig, som jag skrev senast. Han var en kallblodad mördare som dödade närmare 100 personer, på det lite lugnare och mer metodiska viset. Kan känna att just tillvägagångssättet är en parentes i sammanhanget. Är jag fel ute nu? Är jag förstådd? Tack, då kan vi nog gå vidare. Även om det svider. Minst lika mycket för mig som för dig som läser. Punkt.

Det känns så otäckt nära att terrorn, som bevisligen inte är endast islamsk, är så fruktansvärt nära nu. En E6 ifrån. Kan helt och hålla med om att man nördar ner sig mer i den där Brevik, vilken sjuk man han är och så vidare. Tankarna går till alla anhöriga, hur fruktansvärt allt det här måste kännas. Jag kan inte i min värld förstå hur det brutalt det här känns. Vill inte någonsin veta hur det känns.

På Facebook florerar det event och så kallade "pic badges", såna där små norska flaggsymboler som kan sättas intill profilbilden, ni vet, för att på så sätt hedra alla offer i den norska tragedin. Det där har man stött på i andra fall, tyst minut för Elin Krantz och så där. Att folk gör det är en fin gest. Det kan jag också tycka. Problemet är bara att jag inte såg en enda av dessa som har fullt upp med att hedra offren i Oslo att ägna en badget eller eventstund till de tiotusentals offer som förorsakades i tsunamin i Japan tidigare i år. Varför inte? Självklart för att Japan ligger i Asien och Norge ligger en motorväg bort. Alla offer i Elfenbenskusten? Kambodja? Eritrea? Och så vidare. Inga badgets eller event i sikte.

Tysta minuter ställer jag upp på. Totalt. Som sagt, jag förstår er som tar till sig lättare av det här i Norge. Jag gör det också ju. Men har bestämt mig för att symboliskt sett inte dras in i det. Att göra skillnad på tragedi och tragedi, vilket är risken att man uppfattas göra. Så därför kör jag nolltolerans. Inga offer hedras symboliskt av mig. Inga alls. Jag tycker att alla tragedier är lika fruktansvärda, oavsett om det är vanligare i en viss del på jordklotet. Eller om det är en idiot som skjuter vilt omkring sig likväl som om det är en naturkatastrof. Det spelar liksom ingen som helst roll. Ett tröttsamt argument, måhända, men jag är rätt tröttsam av mig. Tycker ni inte?

En halv vecka i Madrid sätter sina spår, om än inte så djupa som många andra resor gör. Det var bra dagar i Madrid. Fina. Öl. Fest. God mat. Umgänge. Vila. Sova. Sevärdheter. Sola. Bada. Ungefär det semester trots allt handlar om. Att dessutom få bo mitt i centrala Madrid hos Emma och Nico var guld värt. Vi passade helt enkelt på. För i september flyttar tidigare nämnda ekipage tillbaka till söder. Och Almuñecar. Så var det med den saken. Tacksam för fina dagar i Madrid. Bilder finns HÄR.

Tillbaka nu. Dubbeljobb denna vecka. Åtagande åt högskolan dagtid och callcenter nattetid. Sju (7!) nätter i rad dessutom. Men bara att tugga i. Döma fotboll, träna fotboll, dra igång Bif, grilla i Floda, söka tonvis med jobb, fixa internet hemma, storhandla och dessutom umgås däremellan. Ni förstår att inte bara dagarna är späckade utan även dygnen.

Stora demonstrationer i Madrid när vi var där, vilket vi fick bevittna. Historiska händelser sas det. Men inte i närheten av det som skedde i Oslo. Att det alltid händer grejer när jag är på vift. Extremt tragiskt, alltsammans.

Jag ska snart göra comeback som skribent på Svenska Fans. Snart. Måste bara finna tid. Tack för att ni läste. Jag är tillbaka på banan. Med besked eller ej, avgör själva.

Idag är det exakt en månad kvar tills sommarens antagligen hetaste resa ska äga rum. Barcelona. Vi börjar smida planer redan nu för att kunna få in någon spansk fotboll (el clasico vore nåt, till exempel) under dagarna 15:e till 26:e augusti. Och eftersom det bara är en månad kvar nu, så blir man nostalgisk och det är inte utan att godbitar från veckorna på Rivieran ifjol som gjorde storartad succé dyker upp i minnet. Jag gör en Mackan och lägger ut en godbit här:

Det är till och med på det viset att jag helt och hållet faktiskt börjar tappa räkningen över antalet mobiltelefoner jag på ett eller annat sätt "förbrukat" senaste månaderna. HTC:n pajade. Iphonen gjorde detsamma. Mina sletmobiler har jag bytt titt som tätt. Jag har dock hela tiden haft samma nummer, om det nu spelar någon roll. Det gör det väl inte. Hursomhaver, nu har jag återupplivat den smartphone som jag faktiskt än idag betalar på, en systemuppdatering senare gjorde det möjligt att få igång den. Plus en laddare. Så nu sitter jag här. Och letar efter sjysta skal till min HTC Tattoo. Budgettelefonen. Men, ändå en smartphone. Jag hade knappast kunnat vara lyckligare.

För två år sen var 12 juli som vilken dag som helst. Kanske var man glad att det var gott väder. Eller semester. Eller bara att vi var mitt i sommaren. Men jag reflekterade aldrig över 12 juli. Fast, är det inte det som är fantastiskt med livet? Så säger man ju åtminstone. Att saker och ting förändras. Och det har det ju verkligen gjort för min del. Att babbla hit och dit om livs kärlek och så vidare är inget jag direkt gör offentligt va, men jag har ju verkligen funnit äkta kärlek hursomhaver. 12 juli idag, är det ja. Jaqueline Näsström fyller 22 år. Och hon råkar vara min stora kärlek. Det är också chansen att säga detta till dig via en simpel blogg: Jag älskar dig! Och i eftermiddag möts vi upp i vår härliga idyll Varberg. Underbart!

Igår åkte vi till Asperö (se bild ovan) och lyckades att hitta en klippa i skogen med vacker havsutsikt långt åt helskotta för att grilla lite. Simpelt. Gott. Öl. Bra internettäckning, dessutom. Livet kändes rätt gott. Och givetvis tacksam för detta initiativ från tidigare nämnda kärlek. Tänk att köttet blev helt perfekt, också. Pissa inte på engångsgrillar i onödan, det vill jag ändå säga.

Väldigt snart hoppas jag få komma igång och skriva material för BK Häcken på svenskafans.com. Jag var ju faktiskt en slags panelmedlem på den, väldigt populära, sajten för ett par år sedan. Detta är ju ett exempel inför det magiska derbyt 2009. Första artikeln är tänkt att skrivas någon gång under nästa vecka. Troligen inför returen mot FC Honka i Europa League. Jag känner mig hedrad och taggad på samma gång. Det är trots allt det här jag tycker är kul. Kolla min krönika från 2009.

Ni har väl för tusan inte missat att jag twittrar? Jag tycker det är lite kul, sådär. Blev ett väldigt länkande i detta inlägg. Snart vill jag att denna jobbdag i steket ska ta slut så att man bara kan ta sitt pick och åka till Varberg. Denna underbara idyll.

Vi säger väl så. Ha det gott, hörröni!

Fastnade direkt. Nu känns det dock mest patetiskt. Jag har i alla fall börjat twittra. Ni som tycker att det just är löjligt och märkligt vet inte alls bakgrunden till det. Jag är med på Fejan, jag bloggar och nu twittrar jag. Med andra ord ska användandet av sociala medier maximeras. Allt för att jag om tio år ska leva ett gott liv. Göra min grej snart. Mer än så säger jag icke. Men, det finns ett bakomliggande syfte. Följ gärna mig på Twitter HÄR.

Inne på sista skälvande timmarna av en 60-timmars vecka på ett jobb som urvattnar en. Jag tuggar i. Imorgon är det skärgårdsutflykt som fyller på sista depåerna inför en avslutande vecka som innehåller jobb, sambos födelsedag, visit till Varberg och kanske en liten liten...öl. Avslutande, tänker ni? Ja, sen tar vi en veckas semester och åker till huvudstaden. Den spanska. Får lov att återkomma i ärendet.

Det gnuggas symboliskt i ögonen för att visa att man inte riktigt tror på det. Det gapas likt en fågelholk i varje mun. Vad är på väg att hända? Är det sant? Ska han göra det? Vi går och lägger oss. Vaknar lördag morgon och frågar om och om igen. Är det verkligen sant? Ska du, på riktigt? Vi kan inte tro det förrän vi ser det. Du ljuger. Jag ljuger inte. Inte alls faktiskt. Vi ger lördagkvällen. Ännu inget. Dags att gå lägga sig och vänta in en söndag. Helt, totalt tomt. Inte en droppe what so ever.

Argumenten och lockelserna till trots så hålls faktiskt inställningen. Det här har inte hänt på år. Inte på dar. Månader. Minnet sviker när det skedde sist. Har det hänt sen 20 passerades? Söndag, nu äntligen dags att ta igen det då. Lockelsen går inte att stå emot. Eget initiativ, utan sällskap, alldeles ensam, för att stilla behovet. Vad som helst. Stilla ett behov som inte är sjukligt. Men väldigt nära inpå. Ännu en gång, ingenting. Lyckas snubben? Vad i självaste... han kanske är frisk?

Ja, jag vaknar upp på måndag morgon och det är inte en dröm. Inte något nyp i armen är överhuvudtaget nödvändigt. Anthon Eriksson lyckades. Helgen vecka 27 är blek. Jag ska snart ta mig igenom denna vita helg. Kan det månne vara början på ett nytt liv?

Det blev en kväll på Båten. Vi kom nog överens, vi rutinerade rävar, att tisdagar helt överlägset är sämsta dagen att ta en öl på efter midnatt. I Göteborg. Dött uteliv. Hela hedern räddades tack vare den fina kvällen så här mitt i juli. Jag älskar verkligen sommaren. Så det. Så.

Brutala uppvaknanden får man ju aldrig nog av, eller hur? Det var det väl kanske inte idag direkt, jag älskar att dra mig på morgonen med den jag älskar mest. Dessutom så där gott maltseg som man lätt blir efter en kväll i all enkelhet.

Mitt dekadenta liv ska från och med nu delas med folk jag älskar. Inga andra lustiga typer.

Avslutet på gårdagskvällen var världens bästa, eller vad sägs om den här?

Återkommer för övrigt om var mitt liv tar framöver. Flera olika dörrar ska öppnas och väljas bland. Men nu njuter vi lite grann på övertid. Semester. Och sånt där, dekadent.

Nu hade jag hade tänkt blogga om lite aktuella grejer. Till exempel det här ni vet...nej, fan det lossnar inte. ÅH! Vad har varit på tapeten det senaste som jag har tänkt länge på? Almedalsveckan? Nej, svensk politik engagerar ej. Häckens 6-0-seger? Nej, kul visst, men nästa match blir det väl förlust igen då jag håller på Sveriges klart mest  opålitliga lag. What else? Jag jobbar mycket nu. Extremt mycket. Men det är inte så intressant.

Just det, jag kom på nu. I helgen var det hårdrock utan dess like när "The Big 4" äntrade stora Ullevi. Kan tycka det är coolt. Såg det lite grann på TV. Just den typen av metal tilltalar mig inte. Det är inte särskilt bra. All respekt till fansen men låter det inte rätt lika alltsammans? DOCK, mäktigt med ett fullsatt Ullevi och det är kul när det blir sånt drag i stan. Det jag aldrig kan förstå är att dessa band tog på sig att gemensamt kallas för "The Big 4". Metallica kan jag. Megadeth har jag hört talas om. De andra två, vilka är ni? Big 4 lär ni ju inte platsa i hörröni. Tänk om, tänk rätt. Tänk Rolling Stones, Bruce S, Dylan, Guns n Roses. Och så. Anthrax, vilka är det?

Men, som ni vet, jag kan inte musik. Inte alls faktiskt. Far åt helvete.

Mitt liv vilar inte i den här bloggen längre. Tur är väl kanske det. Att ens bemöda sig med att uppdatera det senaste i livet blir ju patetiskt och märkligt. Jag har levt rätt gott senaste tiden, haft två veckor semester och, hör och häpna, så har vädret varit i det närmaste perfekt.

Under helgen hakades jag med fantastiska bror och Nazanin (tacksam för detta) då de tog tillfället i akt att besöka landet. Torpet. Stugan. Ja, ni vet ju att kärt barn har många namn. Hann med att sova i vår sommaridyll, men även umgänge med gamla gemänger och golfrunda på det. Ankomst hem till Göteborg sen söndagsnatt. Uteservering och öl med samma gamla gemäng och umgänge. Det var trevligt. Indeed, det var trevligt.

Nu, tillbaka på ett jobb och 60 timmar slit att vänta denna vecka. Jag klagar inte. Två slitveckor. Sen kommer nästa lyx: Spanska huvudstaden.

Måste redovisa denna grej från damernas fotbolls-VM som jag fastnat för. Domarnas insats är horribel men det är ju ett dubbelt hjärnsläpp. Vad, exakt vad, tänker denna fotbollsdam på? Jag gillar inte genusperspektivet men hur kommer damfotboll någonsin att tas på allvar efter detta? Är inte detta en solklar straff heter jag Charlie Chaplin. Eller något. Kolla själv här nedan!

Kram på er. Verkligen.