30 oktober utvecklar sig till något vackert
30 oktober idag. 30/10. Speciellt på många vis. Imorgon är det Halloween. Två månader och en dag kvar till Nyårsafton. Vi har övergått till normaltid. På dagen ett år sen jag, Vic och Rob hade lyckad 63-årsfest. Samma dag som Bif gick upp i femman. Nu har vi åkt ner igen, för övrigt. Och omorganisationen har börjat.
Framför allt har jag varit Jackies och hon har varit min i 18 månader. Det, om något, är värt att nämna. Ett och ett halvt år. Och vår kärlek är starkare än någonsin. Jag tänkte bara att ni ville veta det.
Jag älskar dig.
Framför allt har jag varit Jackies och hon har varit min i 18 månader. Det, om något, är värt att nämna. Ett och ett halvt år. Och vår kärlek är starkare än någonsin. Jag tänkte bara att ni ville veta det.
Jag älskar dig.
Angående Halloweenpåfundet
Kan nog liksom aldrig erinra mig om att jag någonsin tagit följande helg på allvar. Halloweenhelgen. Jag ylade om denna happening ifjol som ett hån gentemot den "riktiga" högtiden All Helgona, som jag abrupt fick veta är helgen efter. Förbaskat larv att det inte är samtidigt, egentligen. Men det har vi väl benat ut, nu?
Däremot har jag kommit fram till att Halloween absolut inte är något för mig. Att klä ut sig och gå på maskerad kan ju vara skoj, herregud vad många kreativa själar som kryper fram när det är dags. Men, känns det inte påklistrat? Och att klä ut sig är ju ett ganska barnsligt beteende. Men fine, vi gör det då. Men måste man lägga det på en viss helg om året? Gör det i...april eller något. I schlagertider, inte vet jag.
Sen är det ju det här med att amerikanisera alltsammans. Gud, varför gör vi det? Och att bli skrämda. Vad är grejen med det? Går vi igång på det, eller? Va? Gör du det, verkligen? Typ som att det vore värsta grejen. Ikväll när jag skulle iväg till jobbpass 2 skrämmer en pappa sin lilla lilla dotter så att hon skriker till, precis utanför lägenheten. Den som blir mest skrämd är - jag. Fy fan, vad jag hoppade till. Helt enkelt, lägg av! Ingen kan på allvar gilla att bli skrämd. Vad fan är det för fel på folk? (För övrigt har jag aldrig mått dåligt av en enda skräckfilm, jag har en sund distans till det där)
Däremot har jag kommit fram till att Halloween absolut inte är något för mig. Att klä ut sig och gå på maskerad kan ju vara skoj, herregud vad många kreativa själar som kryper fram när det är dags. Men, känns det inte påklistrat? Och att klä ut sig är ju ett ganska barnsligt beteende. Men fine, vi gör det då. Men måste man lägga det på en viss helg om året? Gör det i...april eller något. I schlagertider, inte vet jag.
Sen är det ju det här med att amerikanisera alltsammans. Gud, varför gör vi det? Och att bli skrämda. Vad är grejen med det? Går vi igång på det, eller? Va? Gör du det, verkligen? Typ som att det vore värsta grejen. Ikväll när jag skulle iväg till jobbpass 2 skrämmer en pappa sin lilla lilla dotter så att hon skriker till, precis utanför lägenheten. Den som blir mest skrämd är - jag. Fy fan, vad jag hoppade till. Helt enkelt, lägg av! Ingen kan på allvar gilla att bli skrämd. Vad fan är det för fel på folk? (För övrigt har jag aldrig mått dåligt av en enda skräckfilm, jag har en sund distans till det där)
Jo, det var det här med att kramas
Jag tror vi alla har tänkt på kommande fenomen. Ändå vill jag påpeka att jag är den förste, möjligtvis den andre eller tredje, som nu belyser detta på ett kompetent sätt.
Det finns egentligen två intressanta kapitel i ämnet Kramar. Det ena, som jag inte tänker ta här, rör det sociala spelet och kramarnas roll där. Det sociala spelet. Alltid roligt naturligtvis. Det här med, när kramar jag någon? När skakar vi tass? Är det en varm kram? Eller en gubbakram?
Nej, jag tänker vara mer originell än så. För nu är frågan, hur kramar man någon? Alltså, rent praktiskt. Jag har analyserat det där. Inte grundanalyserat, men ändå bildat mig en uppfattning som är väl värd att ta upp i en obskyr blogg nära dig.
1) Vi har första kramen, som jag väljer att kalla Standardkramen: Bringa mot bringa möts i ett helt perfekt ögonblick och med perfekt längd på kramen. En kram som appliceras på goda vänner. Inget snack, liksom.
2) Nästa kram är för de liiite mer osäkra. Dunkkramen. Vi kan även kalla den för Klappkramen. Samma längd, intensitet och närhet. Men med den lilla distinktionen att vi i osäkerheten klappar krammottagare lite hårt på ryggen. Fan, händerna går som hackspettar. Grabbigt, kanske en del säger. Osäkert, säger andra. Vanligast bland herrar i övre ålder. Ingen nämnd, ingen glömd.
3) Smekkramen. Här dras en hand, oftast höger, i en rörelse fram och tillbaka, uppochner, i nånting som kan liknas med hissen i GP-huset. Detta görs med samma princip som tidigare, samma längd och respekt för varandra i detta korta perfekta ögonblick. Kramen är likväl den jag själv har använt mest genom åren. Men också någonting som jag gärna jobbar bort.
4) Kortkramen. Här är det sociala dilemmat du har tvivlat länge på. Krama, eller ej? När krambeslutet tas så blir den oftast kort, intensiv, kärlekslös och rätt meningslös. Ska du krama, gå all in. Halvfjanteri godkänns ej.
5) Strypkramen. Oftast från lite storväxta herrar, som gärna påvisar pondus genom att ge krammottagare några korta sekunders andnöd. Förbannad härskarteknik, om du frågar mig.
6) Kärlekskramen. Den där kramen som på många sätt är finast. Appliceras på någon du saknat, någon du älskar och bara vill hålla om länge. Denna använder jag med jämna mellanrum, nästan bara på min flickvän.
7) Jag-är-längre-än-dig-kramen. Se ovan. Lång man på liten flicka. Kramen ser skev ut ståendes. Gör om, gör rätt. Sätt er ner, snälla.
8) Min favorit och nyast i gänget. Klapp-på-huvudet-kramen. Den använder jag mer och mer, oftast i idrottssammanhang. Kramar lagkamrat eller annan fotbollskamrat genom att distansera sig och med en handpåläggning på bakhuvudet påvisa detta i cirka tre sekunder.
Summa summarum: Ge fan i att vidröra dina händer som är placerade på krammottagares rygg under kram. Det är ett jävla beteende som tyder på fullkomlig social idioti. Men, frågan ställs ändå: Hur kramar du?
Epoken i graven
I måndags så var jag på Ruddalen och dömde juniormatch. Som assisterande domare. Det var sista matchen. Nu slutar jag döma. Beslutet är inte definitivt men nu tisslas det om att ett besked MÅSTE komma inom kort. Och då säger jag nej. Det får räcka nu. Döma fotboll var kanske inte min grej. Jag behöver inte det längre. Eller, jag behöver ett break. Minst.
Nu behöver jag ytterligare utmaningar. En ny fotbollsframtid är redan på gång. Och det kittlar.
Men, ändå. Har ni några tips på vad jag kan göra istället? Badminton? Gym? Pingis? Ge mig någonting. Jag behöver ju minst sagt en träningsform. Något med bollar helst. Det är, trots allt, där jag hör hemma.
Nu behöver jag ytterligare utmaningar. En ny fotbollsframtid är redan på gång. Och det kittlar.
Men, ändå. Har ni några tips på vad jag kan göra istället? Badminton? Gym? Pingis? Ge mig någonting. Jag behöver ju minst sagt en träningsform. Något med bollar helst. Det är, trots allt, där jag hör hemma.
Därför behövs Zlatan i ett svenskt landslag
Tisdag kväll och solen gick ner, fasansfullt snabbt numera. Mörker och höst. Och hela förbannade baletten. Men, hörrni, vi tog oss till fotbolls-EM 2012. Och på vilket sätt sen. Att slå Holland är inte bara grymt. Det är så in i helvete stort att det inte finns. Den här typen av dramatik och hopp på samma gång, det har jag inte känt inför ett svenskt landslag sen 2004. Och jag gillade känslan. Även om vi stora delar av matchen var utspelade och inte hade alls mycket att hämta mot ett rätt trött Holland är det stort att slå dom. Och på alla sätt extremt överraskande.
Fotbollsvetande Svensson höjer nu röster om att vi är så förbannat mycket bättre om inte Zlatan är med. Han är så dålig, vad ska vi med honom till? Raljerandet fortlöper. Även detta är ett bevis på hur lätt man glömmer. EM 2008, någon?
Zlatan är inte i form, han har egentligen inte varit det på ett år. När Z är i form och ett svenskt landslag har en lite halvkass dag, då kan vi slå vilket lag som helst i världen. Tack vare hans individuella briljans. Är vi så sjukt på topp som i tisdags, då är inte Zlatan i vägen om han skulle vara med. Problemet är snarare att övriga svenskar gör inte såna här matcher när Ibrahimovic är med. Varför det är så, det vet jag inte. Då kanske det är bäst att bänka vår svenska stjärna. Jag vet inte. Men jag tycker det är en fruktansvärt dum idé. Vi glömmer som sagt på tok för lätt. Allt han gjort för oss svultna svenska fotbollsfans, är det inte värt något längre? Zlatan Ibrahimovic i form behövs, för vi slår inte topplag på löpande band så fort han inte är med. Så enkelt är det inte tyvärr.
För att klargöra - och mer därtill
Jag har fått lära mig nu av trogna läsare att Holknekt tydligen är gammal världsmästare i skateboard. Det förklarar givetvis Teliareklamen. Men lik förbannat är han 51 år. Väx upp, åter igen. Dessutom gav fd kollega Jessie infon att han varit med i Big Brother. Kollade upp det där. Elva år sen var det han var med. Så han var bara 40 då. Men det är också ett jävla beteende att vara med i BB i den åldern. Jag tror Per Holknekt har allvarliga problem med sin ålder. Och jag kan bara beklaga det.
Bitter på honom? Nä, det finns ju väldigt många saker som är värre. Exempelvis killar med keps på krogen, kortbyxor i oktober, idol-deltagare, folk som inte hör av sig, Västtrafik, folk som inte lär sig av historien, okunniga människor, buktalare, Linnros, inälvsmat, höstväder, snobbighet, saknad spelkänsla, finnar och mer därtill. Ni hajar.
Jag fyllde 22 för en vecka sen. Inte alls unikt. En fin födelsedag, visst, men nu dröjer det elva år innan jag är dubbelsiffrig i åldern igen. Det är väl det enda anmärkningsvärda. Tack och bock.
Bitter på honom? Nä, det finns ju väldigt många saker som är värre. Exempelvis killar med keps på krogen, kortbyxor i oktober, idol-deltagare, folk som inte hör av sig, Västtrafik, folk som inte lär sig av historien, okunniga människor, buktalare, Linnros, inälvsmat, höstväder, snobbighet, saknad spelkänsla, finnar och mer därtill. Ni hajar.
Jag fyllde 22 för en vecka sen. Inte alls unikt. En fin födelsedag, visst, men nu dröjer det elva år innan jag är dubbelsiffrig i åldern igen. Det är väl det enda anmärkningsvärda. Tack och bock.
Det här med telefonireklamer
Ni sitter väl alla och kollar på reklamen, eller är ni såna där zappare? Jag är så enbarmligt trött på reklamen på TV. Men jag är...vad ska vi säga? Luttrad. Så när jag har mina tv-kvällar, då sitter jag där. Klistrad. Och redo för tv-kväll. Med reklam. Så då sitter jag och granskar reklamen.
Vissa reklamsnuttar stör jag mig på så pass mycket att skämskudden överskuggar min lena nuna. En del går obemärkt förbi. Andra är fiffiga. Övriga får mig att tänka lite.
Som den här Telia-reklamen. Per Holknekt som åker till jobbet. Telia stjäler rentav Telenors entreprenörstänk och använder en av våra mest framstående i landet, framförallt sett till varumärke. Han är känd som Odd Mollys grundare. Men fan desto mer känd som Lena PH:s senaste livskamrat.
Var vill jag komma med allt detta? Jo, det ska jag nu berätta för er. Per Holknekt åker skateboard till jobbet. Hur gammal är karln? Jo, lyssna nu: 51 år. Femtioett jordsnurr. Och han åker skateboard till jobbet, om man ska tro Telias reklam rakt av. Väx upp, för fan.
Vissa reklamsnuttar stör jag mig på så pass mycket att skämskudden överskuggar min lena nuna. En del går obemärkt förbi. Andra är fiffiga. Övriga får mig att tänka lite.
Som den här Telia-reklamen. Per Holknekt som åker till jobbet. Telia stjäler rentav Telenors entreprenörstänk och använder en av våra mest framstående i landet, framförallt sett till varumärke. Han är känd som Odd Mollys grundare. Men fan desto mer känd som Lena PH:s senaste livskamrat.
Var vill jag komma med allt detta? Jo, det ska jag nu berätta för er. Per Holknekt åker skateboard till jobbet. Hur gammal är karln? Jo, lyssna nu: 51 år. Femtioett jordsnurr. Och han åker skateboard till jobbet, om man ska tro Telias reklam rakt av. Väx upp, för fan.
