Tänkte blogga men jag vet inte, ja.
Mitt uppe i semester nu. Med allt vad det innebär, tänker ni. Men vad innebär det då, egentligen? Jag gör ingenting alls om dagarna. Går upp från sängen tidiga eftermiddagar (när försvinner den "tonårsvanan" egentligen?"), dricker cola och umgås med gott folk. Kanske en öl. Uteservering. Kvällstid. Det är så mycket man BORDE GÖRA så fort solen ämnar att titta till, vilket den ju gjort senaste dagarna. Man borde gå ut och sola flera timmar om dagen. Men jag vet inte, ja. Det kan jag spara till sommarens semester i Spanien. Man borde också gå upp tidigare än sin sambos arbetsdagar tar slut. Men jag vet inte, ja. Det blir mest besvärligt.
Jag borde ringa lite samtal, förbereda inför matchen på fredag. Sista innan uppehållet. Jag borde ta ett beslut om hur min helg kommer att se ut. Man borde också veta vad fan det finns att blogga om. Men jag vet inte, ja. När dagarna knappast fylls av iakttaganden eller för den delen åtaganden så...ja, vad finns kvar? Jag återkommer med något mer kreativt när det ter sig. Och vad jag gjort den här veckan. Eller, jag vet inte ja. Vad spelar det för roll? Ikväll: Uteservering med Sofia. I solen. På semestern. Men jag vet inte, ja. Vad är det värt?
Midsommarhelgen
Efter tung förlust mot Eriksberg, 1-3, kan jag direkt konstatera att det finns skäl till att jag egentligen la av med fotboll. Jag har det inte i mig längre. Kul så länge comebacken varade, kan ju dock tyckas. Ikväll är det träning. Och då tränar jag gubbarna. Inget annat.
Midsommarafton höll fenomenal klass i år, åtminstone till en början. Att komma till Näsströms stuga i Varberg får det lite grann att vattnas i munnen utav bara tanken. Maten, drycken, umgänget, läget, sommarkänslan, ja allt egentligen. Synd att det blåste till vansinne, annars var även vädret levererat i klass. Vi, ett gäng ungdomar, tar det tvivelaktiga beslutet att åka in till Varberg city på midsommarafton. Harrys (ja, DET Harrys!) har en åldersgräns på 23. Då kan jag känna att man tar sig själv på lite väl stort allvar. Vidare till Cheers & Beers där vakten tar sig själv på tokstort allvar när han inte släpper in två snubbar i vårt sällskap som är nyktra, för att de ser påverkade ut. Babblade nånting om att "vi har serveringstillstånd här". Jo, så långt är vi med. Men, hallå? Utskällning av kvinnorna i sällskapet riktad mot hybrisvakten och senare landar vi på en bar, där de också hade serveringstillstånd av alkohol för övrigt, och där man i kostym hälsar glatt och smått obehagligt på oss unga människor, en emo-tjej utan trosor sätter sig i knä på en del av vårt sällskap, min mobil dör, ingen taxi går att få tag på (storhetsvansinne, Varberg!) och det slutar i hjälteinsats av svärmor innan bingen kommer lägligt.
Midsommardagen la vi tid på i Falkenberg. Freijan 21 år. Ny del av släkt träffas. Poker. Trivsamt. Gemytligt God mat, åter igen, och till slut i säng. I Göteborg. En trevlig midsommarhelg som antagligen aldrig glöms av. Nu stundar en vecka till i semesterns förlovade land.
Vi har varit på rockkonsert
Till att börja med: Jag tror aldrig jag har varit på en bättre konsert i hela mitt liv. Kan fan inte tro det liksom. Jag blir väldigt analytisk direkt efter fet spelning och funderar om det varit något bättre som upplevts i musik- och liveväg. Tror fortfarande inte det. Foo Fighters-konserten hade allt. Öl, trängsel, bra förband, idioter, köer men framförallt, så klart, den fetaste musiken. Jag har alltid gillat Foo Fighters. Inte älskat, men alltid gillat dem. Nu älskar jag bandet. Professionellt rakt igenom. Så enkelt kan det vara.
Skräpiga dagar i Stockholm i övrigt. Öl (blev dock inte "dyngis" en enda gång) och mycket sketmat. Nu får det vara nog med det. För det har vi ju inte sagt innan, eller? En tisdag där Rob är sjuk, vi hänger vid märkligt billig bar och bara njuter av - regn. Ungefär. Donken gjorde jobbet på rummet innan det var dags att kurera sig, för det gjorde Rob, till onsdagen där konserten höll sin klass. Många timmar utan att sitta sliter dock, så det nattliga efterfestbesöket på haket/klubben/puben Debaser blev modell slapp. Och tillbaka till ett rum för att sova.
Sen så sitter vi ju här igen. På ett tåg. På väg hem. Till en väntande verklighet. Min comeback som fotbollsspelare fortsätter ikväll exempelvis: Bortamatch mot Eriksberg. Det kan ju bli nåt det. Dessutom är det midsommarafton imorgon, se på fan. Och då är jag i Varberg. Mitt älskade Halland.
Sen så sitter vi ju här igen. På ett tåg. På väg hem. Till en väntande verklighet. Min comeback som fotbollsspelare fortsätter ikväll exempelvis: Bortamatch mot Eriksberg. Det kan ju bli nåt det. Dessutom är det midsommarafton imorgon, se på fan. Och då är jag i Varberg. Mitt älskade Halland.
Grattis Östermalm! Nu är dessa nötter i stan. Ungefär.
En helt vanlig jävla kväll på Luntmakargatan 14.
Pre-party för FF på Hard Rock Café.
Taggat inför spelning/-ar utöver det vanliga.
Förband 1: Biffy Clyro.
Förband 2: Band of Horses.
Nu jädrar i mig väntade ett fullsatt stadion på FF. Bra platser, förresten!
Äntligen! Dave Grohl levererade naturligtvis.
Som sagt.
Exalterat.
Fick tragiskt nog ingen bra bild på hela bandet.
En härjad trio efter fetaste spelningen.
Vimmel på Debaser. Fett ställe, kanonskönt väder, ett par öl osv.
Pigga ögon på oss nu. Tack pojkar för dessa dygn. Och tack FF!
Ett hopp från Slussen vidare. Hem. Till väst.
Vi ska till Stockholm nu!
Sitter på X200 påväg mot hufvudstaden i öst. Det börjar bli en liten fin men ändock tvivelaktig tradition detta, att blogga från tåg. Vi är denna gången fyra, eller öhm ja, vi skulle ha varit fyra personer. Men här sitter vi tre stycken på väg mot en bättre stad, ett bättre liv. Vår kära Vic saknas. Det snackas om att han ska hoppa på i Skövde. Men i skrivande stund vet vi inte detta. Han är svår att nå. Få tag i. Lite kommentarer på fejan hit och dit verifierar till hälften, ungefär, men inte mer. Så var eller hur detta slutar, det är ännu skrivet i stjärnorna. Eller bara i en blogg som du läser nu.
Igår var en sån där skön ärendedag där mycket skulle hinnas med. Fika 1 med Sofia (GUD vad längesen, sjukt skoj), åka till Jonsered för att hämta en väskjävel, fika 2 med Karin (alltid ett sant nöje, Karra) och till slut hem till päron för en sista utskrift av extremt viktiga papper till en resa som är inledd nu. Vi är förresten väldigt nära Skövde nu, spänningen stiger. Hur ska allt gå? Vi löser det. Där sittligger Robin med hög febertemp. Resan bådar gott. Sannerligen.
Stockholm alltså. Blir väldigt bra detta, vi tar det lugnt idag, imorgon kör vi lite hårdare innan det vankas hemgång. Men just att åka hem, det får jag lov att återkomma med. Nu, hitta rätt. Hoppas Vic snart är med oss. Och att konserten med Foo Fighters håller kvalité. Spotify lovar dock gott. Träffa massa folk ska jag göra också. Nej men gud, vad jag svamlar på. Nu lägger vi ner.
2/4 av ett splittrat gäng.
UPDATE: Victor är här. Han kom på! Vi kravlar oss uppåt.
Jag börjar tappa det
Jag börjar tappa det. Lördag kväll, solen går ner, ölen nalkas i likhet med shotarna. Jag börjar tappa det. Spelning på Henkeberg utöver det vanliga, skräpig nachotallrik med ost och jalapeños i takt med intagande av maltdryck och fisherman. Jag börjar tappa det. Vidare transport på okänt vis till vasastaden, tobak sköljs ner i flimmerhåren och gångtrafikera till ett Sticky med inträde dyrare än vanligt. Direkt till en bar med okänt antal drycker. Jag börjar tappa det. Ett fortsatt hål i minnet, när ytterligare fiskar sköljs ner i samma takt som den där maltdrycken. Den där förbannade maltdrycken. Det snurrar i min skalle. Jag börjar tappa det.
För andra gången samma natt görs det; okänd transport till fin lägenhet centralt. Direkt in till en säng som för mig är okänd. Vakna upp. Vomitera i säng + byrå + golv. Bli utförd från den fortsatt okända sängen, till en fåtölj för att slutföra sömnuppdraget. Ny t-shirt luktar kräks. Jag börjar tappa det. Tobaksbladning med gamla nachos och jalapeños och den där jävla maltdrycken. Det osar. Jag börjar tappa det. Vaknar, dock inte i en fåtölj utan på ett golv någonstans i Linnéstaden. Vandra hem i letande efter spårvagn osande och stinkande. Är vid slottsskogen och vill vomitera igen. Upptäcker att idén är dum och väljer att fortsätta trippen mot säker mark. Jag börjar tappa det.
Hemma på stört, känns det som, och nu dags att i ösigt regnväder åka till Heden för att döma jumbomöte i division 7. Jag gör bort mig lika mycket som lagen, men mår bra. Jag tjänar pengar. På väg hem kommer migränattack. Jag börjar tappa det. Sjukanmäler mig från träning, herregud jag hade ju genomfört 90 minuter nyss, och spenderar kväll ensam i säng med youtube och kycklingrulle som aningslöst levererats till dörren. Jag börjar tappa det. Skakar i kroppen, sambo kommer hem och ser förödelsen, hon säger orden: "Du börjar tappa det." Och jag kunde liksom inte sätta emot. Idag har jag en bakvänd onykterhet, fortfarande. Jag snusar svagt. Jag har tappat det.
Hemma på stört, känns det som, och nu dags att i ösigt regnväder åka till Heden för att döma jumbomöte i division 7. Jag gör bort mig lika mycket som lagen, men mår bra. Jag tjänar pengar. På väg hem kommer migränattack. Jag börjar tappa det. Sjukanmäler mig från träning, herregud jag hade ju genomfört 90 minuter nyss, och spenderar kväll ensam i säng med youtube och kycklingrulle som aningslöst levererats till dörren. Jag börjar tappa det. Skakar i kroppen, sambo kommer hem och ser förödelsen, hon säger orden: "Du börjar tappa det." Och jag kunde liksom inte sätta emot. Idag har jag en bakvänd onykterhet, fortfarande. Jag snusar svagt. Jag har tappat det.
Jag börjar verkligen tappa det. På riktigt. Det här är ju tragiskt.
Kom natt och dag
Så där, då har bloggen fått vila lite igen. Ska jag köra en liten recap på de senaste dagarna? Ja, det gör jag. I onsdags, efter ännu en seger i korpen och hållen nolla, så tänkte jag så mycket på mitt hjärta att hennes dag inte skulle vara kass bara för en nedrans kuggad uppkörning liksom. Så som den goda man jag är och förblir bjöds det på kräft- och vinkväll/natt och denna hyllning följde. Självgodheten i ett litet nötskal. Just det får ni ursäkta. Jag älskar dig, hun.
Torsdag var på många sätt en konstig dag. Efter bemödande på jobb följde en märklig uppföljning där jag gott somnade i soffa runt halv nio-tiden, sprang till sängen två timmar senare, somnade igen, träffade Jackie som kom hem, somnade om ytterligare en gång innan damen skulle upp den obskyra tiden tre (3!), hon försvann som en blixt till Stockholm för att leva fan under helgen, bara ett par dagar innan jag gör dito. Brutalt, ni vet. Sen igår, så. Plötsligt hände det igen. Förstemålis Nicke skadad och jag får rycka in i Division fucking 5 i BIF. Fast jag egentligen har lagt av. Hela matchen var skakig och jag var ju långt ifrån topp, tog hand om det jag skulle och, det festligaste av allt, jag gjorde en assist! En långpastej till forward Johan som kliniskt gjorde 4-1. Matchen slutade till slut 4-2 och vi klättrade mirakulöst nog över strecket. Tre ruggigt sköna poäng som var välförtjänta. Och tänk, jag fick stå den matchen där trenden vände. Träna upp mig så är jag fullgod reserv. Men nej, en gång är ingen gång. Det var ett rent undantag denna kväll. Ingen comeback what so ever i sikte. Men, i egenskap av tränare, bra jobbat gubbs! Information om matchen hittar ni som vanligt HÄR.
Öl och vin med Rob var en nödvändighet för att fira segern. Men det var lugnt. Jag fick dock med mig denna blonda skönhet hem efter några kalla. Behövde det nu innan undertecknad gräsänkling helt ballar ur.
Torsdag var på många sätt en konstig dag. Efter bemödande på jobb följde en märklig uppföljning där jag gott somnade i soffa runt halv nio-tiden, sprang till sängen två timmar senare, somnade igen, träffade Jackie som kom hem, somnade om ytterligare en gång innan damen skulle upp den obskyra tiden tre (3!), hon försvann som en blixt till Stockholm för att leva fan under helgen, bara ett par dagar innan jag gör dito. Brutalt, ni vet. Sen igår, så. Plötsligt hände det igen. Förstemålis Nicke skadad och jag får rycka in i Division fucking 5 i BIF. Fast jag egentligen har lagt av. Hela matchen var skakig och jag var ju långt ifrån topp, tog hand om det jag skulle och, det festligaste av allt, jag gjorde en assist! En långpastej till forward Johan som kliniskt gjorde 4-1. Matchen slutade till slut 4-2 och vi klättrade mirakulöst nog över strecket. Tre ruggigt sköna poäng som var välförtjänta. Och tänk, jag fick stå den matchen där trenden vände. Träna upp mig så är jag fullgod reserv. Men nej, en gång är ingen gång. Det var ett rent undantag denna kväll. Ingen comeback what so ever i sikte. Men, i egenskap av tränare, bra jobbat gubbs! Information om matchen hittar ni som vanligt HÄR.
Öl och vin med Rob var en nödvändighet för att fira segern. Men det var lugnt. Jag fick dock med mig denna blonda skönhet hem efter några kalla. Behövde det nu innan undertecknad gräsänkling helt ballar ur.
Att aldrig ge upp
Jag minns ju själv hur det var, herregud, och den klumpen i magen som följde efter. Att man liksom inte dög till vissa grejer. För jag har liksom alltid trott det. Inom allt. Att mitt kunskapsområde är så smalt att jag borde ägna mig åt en förbannad sak; skriva. Och så. Jag hade ju lagt på tok för höga belopp, i mitt tycke, för att lära mig köra bil exempelvis Idag, två och ett halvt år senare, var det min kärleks tur. Jackie beskriver sin uppkörning och kugg på ett jävligt bittert sätt HÄR.
Man kan ju dock inte annat än att förstå tidigare nämnda frustration hos sambon min. Det lät liksom inte rättvist. Och även fast hon är en tjej som i stort sätt alltid ifrågasätter mina åsikter och handlande (med all rätt kanske) så håller hon med om tesen att fenomenet uppkörning är förlegat och hör hemma någonstans tidigt 1900-tal, ungefär. Oftast sketgrejer det faller på. Och VEM som bedömer. Att inte körskolan kan göra bedömningen är för mig en gåta. Det har diskuterats. Men, som det sägs i en sketch, det ska diskuteras från nämnd till nämnd, från bord till bord och så vidare. Men så här är det, nu, och jag känner igen mig i detta och känner mig manad att säga åt dig att kämpa på, hjärtat! Ge inte upp nu, även om det är skit. Kämpa kämpa. Du vet vad jag känner och tycker.
Nervositeten jag hade på jobbet ska vi nog icke nämna här. Att jag kunde vara så nervös för en annan persons skull, trodde jag var omöjligt. Vi sväljer detta tillsammans, och går vidare.
Ikväll; korpmatch. Ska innan dess få i mig käk. Svår uppgift när jag är enkel änkling. Säg de två sista orden i föregående mening snabbt 75 gånger. HAH! Tänkte väl det, ja.
Man kan ju dock inte annat än att förstå tidigare nämnda frustration hos sambon min. Det lät liksom inte rättvist. Och även fast hon är en tjej som i stort sätt alltid ifrågasätter mina åsikter och handlande (med all rätt kanske) så håller hon med om tesen att fenomenet uppkörning är förlegat och hör hemma någonstans tidigt 1900-tal, ungefär. Oftast sketgrejer det faller på. Och VEM som bedömer. Att inte körskolan kan göra bedömningen är för mig en gåta. Det har diskuterats. Men, som det sägs i en sketch, det ska diskuteras från nämnd till nämnd, från bord till bord och så vidare. Men så här är det, nu, och jag känner igen mig i detta och känner mig manad att säga åt dig att kämpa på, hjärtat! Ge inte upp nu, även om det är skit. Kämpa kämpa. Du vet vad jag känner och tycker.
Nervositeten jag hade på jobbet ska vi nog icke nämna här. Att jag kunde vara så nervös för en annan persons skull, trodde jag var omöjligt. Vi sväljer detta tillsammans, och går vidare.
Ikväll; korpmatch. Ska innan dess få i mig käk. Svår uppgift när jag är enkel änkling. Säg de två sista orden i föregående mening snabbt 75 gånger. HAH! Tänkte väl det, ja.
Året på Högskolan - Del 2
Första föreläsningarna kändes så högtidligt. Och när man trodde att man kung på Teknisk Ekonomi var det ju i själva verket så att undertecknad sedermera skulle ha noll koll, ungefär. Jag hängde med i den akademiska svängen, kände jag, och diskussionerna med mina kamrater gick ihärdigt. Vi lyckades efter mycket studier, grupparbeten, meningsfulla föreläsningar, sju besvär, ett bröllop och åtta bedrövelser stilla vårt behov när vi tentafestade i slutet av oktober. Bowlingturnering och öl, hela den grejen ni vet. Kåren. The Corner. Svineri. Vi hade smällt in två tentor på samma vecka, jag klarade av den första, samtidigt som de första avhoppen i klassen skymtades. Sella försvann under efterföljande kurser och min resekamrat Hobbyblatten från Göteborg hoppade sonika av från utbildningen då hon missade de två första tentorna. Det var tråkigt, kände jag, för hon var på många sätt en underhållning när vi satt där på tåget eller när vi satt i bilen och ironiserade över Pretty Boys självbild eller vad fan det nu var vi pratade om. Klassen började jag få en bild av, rätt tydlig sådan, den där fjärde Sölveborgaren var i själva verket från Lomma. Vi fick Brädan och Clockmaster, två killar som smög sig på klassen och dök upp på oväntade ställen under första läsperioden.
Mitt nederlag i ekonomin till trots, det här var nog en utbildning för mig. Två kurser, Entreprenörskap & Affärslogik och Personlig utveckling, kreativitet & ledarskap, smälte inte heller dessa i munnen, direkt, men vi fick en lugnare period där klassen arbetade ihop sig gemensamt och körde mycket gruppdynamik. Även här blev det en hel del fokus på det utbildningen i stort egentligen handlade om: Muntliga redovisningar. Bra lärare men utan tentamen och två kurser till på Högskolan i Halmstad klarades av i ett jehuj. Tack vare de tentalösa kurserna väntade nu ett jullov på dryga månaden innan de tre sista kurserna för oss Hentare skulle ta vid. Då skulle det bli 2011. Och det tar vi en annan gång. I sista delen. Den, mitt herrskap, blir lång den.
Människor ramlar runt på stan
För er som nyfiket undrar. Nej, fortsättningen av min sammanfattning av året på högskolan är inte bortglömd. Den kommer. Den kommer. Håll ut så kör vi snart del 2!
När du går upp per automatik ur sängen och stapplar till jobbet i en dimma som ligger kvar i ditt synfält utan att tänka vet du att du absolut inte kommer bakfull till jobbet, det är på en annan nivå. Men det går bra. Jag löser liksom det. Men nog om det.
Gårdagen bjöd då på storartad comeback för egen del i en rätt medioker P16-match i Sävedalen. Jag dömde återigen. Och, hur konstigt det än låter för gemene man, så har jag saknat det. Ganska så rejält dessutom. Kul var det och roligare blir det, antagligen. Strömatcher blir det en tid framöver, och det känns bra. Jag klamrar mig kvar som domare!
En öl med Robin blev sisådär 15 innan kvällen avslutades. Herre, jag börjar bli som den där dansken som stormade planen i EM-kvalet för några år sen, mellan Danmark och Sverige. Han drack väl nåt sånt? 15-20 öl? Hursomhaver, vi började i Tynnered med enklare umgänge, sen till megastor hemmafest där jag var äldst på stället. Älskar det, så klart, men man är inte 19 längre direkt. På något vidrigt sätt tröttnar vi och hamnar på dekadenta Sticky Fingers (som så många gånger förr), dansar röv, träffar Mich och Anja. Via Guldheden och sedermera hem i tvivelaktig taxi tas man i säng väldigt sent, eller tidigt, helt beroende på hur man ser det.
Och nu sitter man i givakt, åter igen. Jag tackar för mig och får be att återkomma. Jo, förresten, jag hade SKITKUL hela kvällen och natten. Ni alla som var där är ytterst bidragande orsaker till succén. Tjoooo!
När du går upp per automatik ur sängen och stapplar till jobbet i en dimma som ligger kvar i ditt synfält utan att tänka vet du att du absolut inte kommer bakfull till jobbet, det är på en annan nivå. Men det går bra. Jag löser liksom det. Men nog om det.
Gårdagen bjöd då på storartad comeback för egen del i en rätt medioker P16-match i Sävedalen. Jag dömde återigen. Och, hur konstigt det än låter för gemene man, så har jag saknat det. Ganska så rejält dessutom. Kul var det och roligare blir det, antagligen. Strömatcher blir det en tid framöver, och det känns bra. Jag klamrar mig kvar som domare!
En öl med Robin blev sisådär 15 innan kvällen avslutades. Herre, jag börjar bli som den där dansken som stormade planen i EM-kvalet för några år sen, mellan Danmark och Sverige. Han drack väl nåt sånt? 15-20 öl? Hursomhaver, vi började i Tynnered med enklare umgänge, sen till megastor hemmafest där jag var äldst på stället. Älskar det, så klart, men man är inte 19 längre direkt. På något vidrigt sätt tröttnar vi och hamnar på dekadenta Sticky Fingers (som så många gånger förr), dansar röv, träffar Mich och Anja. Via Guldheden och sedermera hem i tvivelaktig taxi tas man i säng väldigt sent, eller tidigt, helt beroende på hur man ser det.
Och nu sitter man i givakt, åter igen. Jag tackar för mig och får be att återkomma. Jo, förresten, jag hade SKITKUL hela kvällen och natten. Ni alla som var där är ytterst bidragande orsaker till succén. Tjoooo!
Igår var den bästa dagen i år
Rubriken ljuger faktiskt inte. Det finns inget undermedvetet, sarkastiskt eller ironiskt över det. Kanske lite överdrivet, minnet är ju bra men, som ni vet, kort. Nu ska jag förklara varför åttonde juni 2011 var en så lyckad dag.
Det började trevande med en resa hem till Göteborg, sova lite siesta sen dags att vakna upp till ångestens regelprov. Nervös som en liten apa gjordes provet. Men ojsan, det gick bra. 13 frågor gjordes på knappt fem minuter och jag lämnade in det med överdrivet chockerande orden "13 rätt är respekt". Ett flin tillbaka från instruktören innan han omedelbart hajade till. Det där gick ju bra. Till och med riktigt bra. Jag tror faktiskt att jag hade lagt av om jag failat. På allvar. Så min domarkarriär räddades lite grann igår. Som ett sandkorn i Sahara, men ni fattar, det var skönt. Lördag eftermiddag sker så en storstilad comeback. Jag dömer pojkar 16 i Sävedalen. Mjukstart, kallar vi just det.
Inte nog med det. Kommer hem samma åttonde juni och nås av beskedet att affärsplanen på högskolan resulterat i ett VG. Det hade jag nog väntat mig, i och för sig, men alltid lika skönt att få det bekräftat. Dessutom har jag grejat Marknadsföring på en högskola. Stort för mig. Sandkorn för er. Jag vet.
Apropå saker som sker en på miljonen: Ikväll gick jag och Jackie på Baksmällan 2 (kan rekommenderas) och där träffas Kungen. Inte nog med att vi var på samma film samma kväll. Vi satt på samma rad. Rad 5. Jag, plats 84. Han, plats 85. Helt oberoende av varandras närvaro. Vad är oddsen på det? En sak är säker, hade jag bettat på det hade jag inte behövt jobba i helgen.
End of discussion.
Ännu en gång från ett tåg
Nu på väg hem från det kortare besöket i Stockholm och även här bjuder Statens Järnvägar på en storartad inledning. Vi kom ifrån huvudstaden knappa 20 minuter sent. Okej att skylla på Trafikverket när underhållet på våra järnvägar inte håller måttet men när vi från startpunkten är sena, då är ju förutsättningarna för att hålla tiden inte de bästa. Om vi säger så.
Men oj, hörrni. Vilken Stockholmstripp det blev. Allt började i Sundbyberg där jag på ensamt manér (så klart) vandrade mot nationalarenan, Råsunda. Ett kortare depåstopp på MAX (ja just det, LCHF är nedlagt av flera skäl) och sen hängde jag i en park, åt glass, kände av stämningen, kolla arenaområdet och noterade att, oj vilken fest här är! Mina grabbar från östgötska skogarna dök upp som jokrar mitt i bland kändisar som Stefan Andreasson, Håkan Mild, Thomas Nordahl, Peter Swärdh, Mathias Svensson, Michael Svensson, Sonny Karlsson och - Rasmus Elm. Just lille Elm delade jag tunnelbaneresa med sedermera. Ett fotbollsproffs som åker tunnelbana alltså. Den var högst oväntad. Minst sagt. Men säger kanske en del om hans fullständiga ödmjukhet. Vidrigt.
Matchen har ni själva sett, den var värd varenda hundralapp. Att se ett sånt svenskt spel är man inte direkt bortskämd med. Übergrymt, som tysken hade sagt. Efter match blev det ett omedelbart farväl till goda vännerna (vi ses för sällan), sen en kortare träff med svägerska Jenni och hennes solnait Ludde innan jag begav mig till gästvänlig bror för att spendera natten på Lidingö. Mange takk för det, som dansken hade sagt. Även tack till Bech som gav mig alternativ. Trevligt att hinna med ett besök hos brorsan så klart, även om övriga familjen var i sovläge de få timmar som spenderades där. Som Andréas sa, jag hann med tre kommuner på mindre än ett dygn; dessutom lyckades jag träffa en hel del folk på den korta tiden här. Mer t-bana och pendel denna morgon innan jag nu sitter på ett tåg mot ett hem som känns mer och mer fel. Så här: Jag fullkomligt älskar Stockholm. Och jag tror på fullaste allvar att jag är bosatt här någon gång i livet. Så får det bara bli. Jag åkte T-bana och hörde 08-tugget, och kände för att vara en del av det. Jag satt oberörd. Hela tempot, pulsen och staden i sig andas go känsla. Jag är en citykille, no doubt.
Ikväll ska min domarkarriär helt och hållet att avgöras. Det är jag inte redo att sätta på spel egentligen, men valet är obefintligt. Återkommer i just det ärendet.
Råsunda Fotbollstadion, Solna.
Chill i närliggande park innan avspark.
Där är de, my boys. Tack till Erik som bjöd med mig till matchen.
Vi svettades, som djur. Sitter man högst upp på Norra läktaren med solen
gassandes mot sig i 70 minuter av matchen kostar det på.
Som ni ser var det i det närmaste omöjligt att få en bra bild av matchen.
Bevis 1: Jag träffade sköningarna Jenni och Ludde!
Jag och 20 000 andra trängdes i tunnelbanan.
Bevis 2: Bror Andréas träffades. Han låg mest på ett golv och läste manus.
En sovplats är en sovplats. Och jag kunde inte bett om bättre.
LIVE från en dubbeldäckare!
Nu är jag då på väg. Mot den kungliga hufvudstaden Stockholm. Efter nio raka dagar på ett kontor känns det som en minisemester. Jag ska till Solna, närmare bestämt. EM-kval. Sverige-Finland. Men det är väldigt mycket resa on my own. Mina polers från skogarna tar ju sig dit på eget manér så vi gör vår grej väldigt businessaktigt, kolla på matchen, umgås i halvtid, vinkar hejdå. Ungefär så. Jag hoppar nog av i Sundbyberg, förresten, det måste bli närmare?
Jag åker det här dubbeldäckartåget, X40, som SJ lanserade för några år sen och blev ett gigantiskt fiasko. Uppenbarligen är de satta i trafik igen och det har inte börjat bra. 150 meter från Göteborgs Central satt vi still i cirka tio minuter. Det här är likväl ett tåg som ska stanna på obskyra orter som Töreboda och Laxå. Förstår ni skeptismen? Jag gillar inte SJ, de gör inte sitt jobb alla gånger. Kritiken är alltid befogad. Öresundstågen kanske inte var fullt lika obekväma men där gjordes jobbet alla gånger utom en under mitt knappa år av pendlande till Halland. Bara en sån sak. Dessutom är det ingen servering ombord. Ingen servering?! På en fem timmar lång resa, är inte det skandal så säg. Jag sitter på övervåningen och har wifi, det är väl det enda creddiga jag får på resan.
Så, här sitter jag nu i min ensamhet med Plura i öronen och ber om en sak. Inte bara att Sverige kör över Finland ikväll utan också att tåget kommer i tid. Det finns ju väldigt många faktorer och hinder på vägen som kan störa. Nej, ha nu en fantastisk dag där hemma så ska jag klara mig i Solna, Sumpan och Spånga på egen hand innan jag imorgon bitti återvänder hem. Till väst.
Året på Högskolan - Del 1
Det var den 23:e augusti 2010. Jag hade precis haft mitt livs sjukaste, roligaste och på många sätt mest lärorika resa när Rivieran betades av i en hiskelig takt. Men nu var det 23:e augusti vi skulle tala om, ju. Dags att äntligen ta sig an något nytt. Det var längesen jag gjorde det. Och jag hade samma obehagskänsla som vanligt. Men nu var det ju dags. För en utbildning. På högskolan. I Halmstad.
Introduktionen i sig var väl inget i sig att direkt tala om, vi samlades i klassrummet för att hälsas välkomna av programrektor. Vi satt i en sal, på rad lite grann. Presenterade varandra. Jag minns inte så mycket av detta. Det jag kunde notera var att det var fyra stycken från samma lilla stad, Sölvesborg. Ytterligare någon skåning, någon som kändes lite äldre, en till från Göteborg och på det hela taget SÅG klassen trevlig ut. En snubbe som kom in lite halvdant och slarvigt i ett par mjukisbrallor, jag tror han var marockan, dessutom var det besvärande många från just Halmstad med omnejd. Det störde mig lite. Eller, kanske inte. Men aningen, tror jag.
Jag hade nu tagit tjänstledigt för att bli akademisk och studera. Ännu hade jag inte en aning om vad som väntade. En introduktionsvecka följde nu med välkomnanden från medelålders män i lustiga kavajer och frisyrer. Jag förstod aldrig vilka de var, riktigt. Men de bjöd på flera roliga historier och anekdoter. De talade dock lite över våra huvuden, eftersom deras tal var riktat till studenter som hade minst tre år framför sig. Vi hade ju bara ett ynka stackars år.
Veckan förflöt, nu var det dags att skaffa böckerna. Jag talade med besvärligt skakig röst till en småländsk tjej, Louise, och en göteborgare, Sara, om vilket material det var vi skulle införskaffa. Teknisk Ekonomi följde nästkommande vecka, en kurs som redan orsakade huvudbry. Månaden skulle bli september och vi skulle nu sätta oss på våra första föreläsningar. Teknisk Ekonomi och Immaterial- och Avtalsrätt var på schemat. Det satt inte gott i munnen. Men nu jävlar. Nu satan skulle jag visa dom. Jag var på väg att bli en akademisk student på ett universitet. Hur den grejen gick fortsätter i del två. Dessutom reder jag ut missförståndet med antalet Sölvesborgare...more to come!
Det första inlägget i månad 6
Så här är det. Min sambo har gjort en fuling. Nej, fel av mig. Hon har gjort en dubbel fuling. Till att börja med stal hon mina bilder från gårdagens studentavslutning, för Lerums Gymnasium. Det gör väl inget, herregud, vi delar ju på bilderna. Men hallå, inte nog med det. Hon stal också min rubrik! "Sjung om studentens lyckliga dag" som jag tänkt använda ända sen i måndags morse, ungefär (jag tänker mer om hur jag ska blogga än vad jag egentligen bloggar). Även om hon refererade till "studenternas". Hur som haver, det här är ju en skandal. Eller inte. Jag älskar dig, baby. Och jag bryr mig inte nämnvärt.
Uppdatering i BIF-soppan: Vi förlorade mot Järnbrott denna röda förmiddag, 2-0 skrevs siffrorna till till slut. Nu är slutet nära. Men jag hänger kvar. Det är lärorikt.
Igår var det alltså studentavslutning för Lerumarna. För lite lite drygt tre år sen var jag en av de lyckliga och det är inte utan att man känner sig stel i lederna. Gammal och trög. Och så vidare. Jag och sambo tog vårt pickpack, åkte pendeltåg, träffade gamla lärare, gamla klasskompisar och annat löst folk för att bevittna Lerums studentavslutning 2011. Joanna och Antonia låg i fokus, så klart. Härligt. Stort grattis, framför allt. Patenterad studentfest på Park Lane nattetid. Kvällen och nattens nota landade på 1182 kronor. Ettusenetthundraåttiotvåriksdaler. Jisses. Tro fan att jag inte har råd att leva annars. Jag bjöd lyckliga studenter på shots, drog lite drinkar, cocktails, öl och betalade ett hutlöst inträde på 240 kronor. På svarta börsen lyckades även Jackie min komma in för en deal värd 300 kronor. Ibland går det stolpe in. Det låter ju helt osannolikt, men så här var det. Allt var helt värt det. Såna här utekvällar går en på hundra kanske. Hela Barcelonagänget förutom LJ var ju på plats och det bådar gott inför augustitrippen. Speciellt om Mackan tappar det på samma vis. Det var, om man säger, Bulldogsklass på det hela.
Tack allesammans för en god kväll och natt. Och, igen, grattis till er alla studenter! Nu börjar den långa raka som leder till ett liv i misär. Nej, jag skojade. Ni är ju 90-talister. Era curlade jävlar.
Imorgon, lugn examenstillställning. Middag på Taras. Också det trevligt på sitt sätt.
Uppdatering i BIF-soppan: Vi förlorade mot Järnbrott denna röda förmiddag, 2-0 skrevs siffrorna till till slut. Nu är slutet nära. Men jag hänger kvar. Det är lärorikt.
Igår var det alltså studentavslutning för Lerumarna. För lite lite drygt tre år sen var jag en av de lyckliga och det är inte utan att man känner sig stel i lederna. Gammal och trög. Och så vidare. Jag och sambo tog vårt pickpack, åkte pendeltåg, träffade gamla lärare, gamla klasskompisar och annat löst folk för att bevittna Lerums studentavslutning 2011. Joanna och Antonia låg i fokus, så klart. Härligt. Stort grattis, framför allt. Patenterad studentfest på Park Lane nattetid. Kvällen och nattens nota landade på 1182 kronor. Ettusenetthundraåttiotvåriksdaler. Jisses. Tro fan att jag inte har råd att leva annars. Jag bjöd lyckliga studenter på shots, drog lite drinkar, cocktails, öl och betalade ett hutlöst inträde på 240 kronor. På svarta börsen lyckades även Jackie min komma in för en deal värd 300 kronor. Ibland går det stolpe in. Det låter ju helt osannolikt, men så här var det. Allt var helt värt det. Såna här utekvällar går en på hundra kanske. Hela Barcelonagänget förutom LJ var ju på plats och det bådar gott inför augustitrippen. Speciellt om Mackan tappar det på samma vis. Det var, om man säger, Bulldogsklass på det hela.
Man såg såå mycket, av scenen, där vi stod och väntade på studenterna.
Det där gillar jag. Symboliken av frihet, på något vis.
Mediakåt, det är man ju ändå.
Antonia!
Joanna! Ser ni vilket fantastiskt väder det var?
Park Lane och här har inte ens Mackan börjat tappa det, tro det eller ej.
Jackie satt där helt ensam. Är ni ok med att jag lägger ut denna, folk?
It's guy love. Att vi här leker studenter ökar bara tragiken.
Dock tog jag ju faktiskt examen förra helgen. Barasånivet.
På Parkans scen hörde vi hemma, kände vi.
Min gamle walesiske vän kom otippat på besök. Helt otroligt. Även
Björka och Bech stötte vi på. Ovärderligt. Love you man!
Den här bilden sammanfattar allt: Mannen, myten, den udda killen som
tappade allt. Och då menar jag inte lite grann. Utan allt, verkligen.
Tack allesammans för en god kväll och natt. Och, igen, grattis till er alla studenter! Nu börjar den långa raka som leder till ett liv i misär. Nej, jag skojade. Ni är ju 90-talister. Era curlade jävlar.
Imorgon, lugn examenstillställning. Middag på Taras. Också det trevligt på sitt sätt.
